glas. Deras händer voro ännu bundna, men deras vaktare hade släppt sitt tag. De vände sig om alla tre och sade farväl till kvinnorna på kamelerna.
»Allt är förbi nu, Norah», sade Belmont. »Det var otur, då det hade yppat sig utsikter till räddning; men vi ha gjort vårt bästa.»
För första gången var hans hustru alldeles förkrossad; hon höll händerna för ansiktet och snyftade konvulsiviskt.
»Gråt inte, kära hustru! Hälsa alla mina vänner i Bray! Glöm inte att framföra mina hälsningar till Amy McCarthy och Blessingtons. Du skall få se, att jag lämnar ganska rikliga tillgångar efter mig; men i ditt ställe skulle jag lyda Rogers råd angående kapitalets placering. Kom ihåg det!»
»O, John, jag vill inte leva utan dig!»
Sorgen över hennes sorg bröt ned den starke mannen, och han begrov sitt ansikte i hennes kamels ludna sida. Båda snyftade hjälplöst tillsammans.
Under tiden hade Stephens gått fram till Sadies kamel. Hon såg hans avtärda ansikte blicka upp till sig i den skumma dagern.
»Var inte orolig för er tant och för er själv», sade han. Jag är säker på att ni bli räddade. Överste Cochrane kommer att se till er. Egypterna kunna inte vara långt borta. Jag hoppas ni får dricka er otörstiga, innan ni lämna källorna. Jag önskar att jag kunde ge er tant min rock, ty det kommer att bli kallt i natt. Hon borde gömma litet bröd och äta det på morgonen.»
Han talade fullkomligt lugnt, liksom då man ordnar detaljerna vid en utflykt. Hennes för intryck mottagliga hjärta värmdes plötsligt av beundran för denna lugne, karaktärsfaste man.
»Så osjälvisk ni är!» utropade hon. »Aldrig har jag sett någon lik er. Tala om helgon! Där står ni inför döden, och ni tänker endast på oss.»
