miga klipporna med sitt lösa, slaggliknande grus och sina taggkantade klyftor med slingrande strömmar av sand, som rann likt vattendrag utför deras mitt. Kamelerna följde efter varandra, snoende sig in och ut mellan klippblocken, och kravlade sig med sina vid fästande, svampiga fötter fram på ställen, som skulle ha varit omöjliga för hästar. Bland de till storleken mycket olika klippblocken kunde de yttersta ryttarna ibland endast se de långa, böljande, uppskjutande halsarna på de främsta kamelerna, liksom om det hade varit en procession av ormar i någon ohygglig dröm. Och det verkade också nästan som en dröm på fångarna, ty intet ljud hördes utom kamelfötternas dova tramp och hasande. Det egendomliga, vilda tåget, liknande en fris, rörde sig långsamt och tyst i en infattning av svart sten och gul sand med den klarblå himlabågen spännande sig över hålvägens skrovliga kanter.
Miss Adams, som hade frusit, så att hon icke kunnat få fram ett enda ord under hela den långa natten, började nu tina upp i den uppgående solens livande värme. Hon såg sig omkring och gned sina magra händer.
»Sadie, min unge», sade hon, jag tyckte att jag hörde något ljud av dig i natt, och jag märker nu, att du har gråtit.»
»Jag har tänkt, tant.»
»Ja, vi måste försöka tänka på andra, min älskling, och inte på oss själva.»
»Det var inte för mig jag tänkte, tant.>>
»Oroa dig inte för min skull, Sadie.»
»Nej, tant, jag tänkte inte på dig.»
»Var det någon du särskilt tänkte på?
»Jag tänkte på mr Stephen. Så snäll och god han var och så modig! Att tänka sig hur han ordnade alla småsaker åt oss och försökte dra rocken över sina stackars bundna händer, och det till fastän mördarna väntade om-
