Hoppa till innehållet

Sida:När vänder björnen sig i idet? – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
231
NÄR VÄNDER BJÖRNEN SIG I IDET?

vinter ingått inemot eller omkring den 13 december (Lucia)[1], och jag har sedan icke funnit anledning att frångå min då uttalade grunduppfattning. Tvärtom har en omsorgsfullare undersökning af våra landskapslagars tingsterminer i hög grad styrkt min teori, för hvilken jag äfven ser ett stöd i kyrkans ännu inpå 1500-talet bibehållna sed att tre gånger om året — vid Marias himmelsfärd, annandag-jul och påsk — välsigna jordens äring och alster[2].

Till samma åsikt, som jag i nämnda uppsats uttalat, nämligen att distinget inom Uppsala kultområde var midvinterblotet, och att det är detta midvinterblot som efter kristendomens införande sköts tillbaka till tiden omkring den 2 februari, kyndelsmessa,[3] leder mig ock denna undersökning af föreställningarna om björnens vintersömn. I Norge, Lister och Mandals amt, säges det att björnen på kyndelsmessdagen, den 2 februari, vänder sig på andra sidan i sitt ide,[4] och detsamma meddelas af kandidat O. Bambers äfven från Västerdalarna. Såsom vi sett angifver ock Lloyd, att vid denna tid ett omslag äger rum i björnens kroppsliga tillstånd. Från Dalarna uppgifves ock, att björnen denna tid är fetast. Ett allmänt svenskt talesätt förlägger vinterns svängpunkt till denna tid: »kyndelsmässodag får vintern annat lag.» Denna förläggning af vinterns kulminationspunkt kan knappast förklaras annat än såsom en förskjutning bakåt af midttiden för ett treskiftesårs vinterskede.

En förskjutning framåt föreligger däremot enligt min mening i det redan antydda nyländska talesättet, att björnen den 24 februari, Mattias, vänder sig på sitt läger.[5] Denna föreställning möter också, i Värmland[6] och måste antagas äfven där vara af finskt ursprung. Samma härkomst måste följaktligen i mer eller mindre grad äfven gälla det vid Mattsmessotid i Gagnef i Dalarna förekommande björnupptåget.[7] Enligt estnisk folktro vakna, såsom redan nämnts, denna

  1. Om en fornnordisk årstredelning, i Svenska fornminnesföreningens tidskrift B. 11. H. 2 Stockholm 1901, s. 246 ff.
  2. Olaus Magnus lib. XVI, cap. IX. Jfr ock sist anf. upps. s. 251—252.
  3. Jfr Snorre, Olof den heliges saga k. 76, samt Ynglingasaga k. 38.
  4. Storaker i Folkevennen 1862, s. 476.
  5. Medd. af dr G. Nikander.
  6. Bernh. Olsen i Kulturhist. Meddelanden utg. af J. G. Karlin 1895—96, s. 12; uppgiften bestyrkt af intend. N. Keyland.
  7. Se Fataburen 1913, s. 7 samt s. 9 ff.