Sida:När vänder björnen sig i idet? – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
232
N. E. HAMMARSTEDT.

dag alla i jorden i vintersömn försänkta djur.[1] Orsaken till såväl denna föreställning som till förläggandet af björnens omvändelse i idet till denna tid är dock otvifvelaktigt icke att söka på finskt område utan är att finna i den gamla germanska kalendern, hvilken redan på 700-talet räknade vårens ingång från denna tid. Det vanliga svenska talesättet, att »Matts kastar heta stenen», har samma innebörd.

Näppeligen skulle emellertid någotdera af talesätten, att björnen vänder sig i idet den 24 februari eller den 2 februari, hafva uppstått, om icke ursprungligen mellan dessa tvänne data en viss tidpunkt funnits, till hvilken denna tilldragelse ursprungligen enhetligt anknutits. Jag har redan antydt, när jag anser att denna tidpunkt infallit, nämligen omkring den 10 februari, och att man, enligt min mening, betraktat denna tid såsom midten af en fyra månaders, d. v. s. ett tredjedels års, vinter. Naturligtvis får man beträffande denna jämförelsevis primitiva årsberäkning, för hvilken all verkligt kalendarisk tidräkning ännu var främmande, icke räkna alldeles på dagen, och sannolikt är väl, att vi i det anförda lappska kalenderns vintercentrum på den 8 februari finna den uppgift, som kommer det ursprungliga förhållandet närmast. Räkna vi från den 14 april, Tiburtius eller »första sommardag», till hvilken dag björnens utgående från vinterlägret enhälligt förlägges, ett sjettedels år eller ungefär 60 dagar tillbaka, skulle midtdagen af tredjedelsåret infalla på den 12 eller 11 februari, och fortsätta vi räkningen tillbaka med ännu 60 dagar, skulle denna tredjedelsårs vinter inträda den 12 eller 13 december, Lucia.

Såsom vi sett saknas dock ännu alla uppgifter om att björnen vid denna tid skulle gå i ide, och häri ligger en svaghet i min slutledning. Emellertid finnes från 1600-talet en märklig uppgift om björnens vinterhvila hos Isacus Erici i hans »Coleri Oeconomia, Thet är Huushåldz Underwijsning»,[2] hvilken uppgift icke synes vara lånad från den tyska förebilden utan härleda sig från svenskt ursprung. Enligt nämnde sagesman ligger björnhanen i sitt vinterläger fyrtio dagar, men björninnan i fyra månader. Denna uppgift var äfven känd af Glysisvallurs författare, prosten Broman, hvilken

  1. Kreutzwald, Der Ehsten abergläubiche Gebräuche. Petersburg 1854, s. 77.
  2. Del 1. 2 uppl. Stockholm 1694, s. 409.