och bruka en så stor jordrymd, måste ha varit många gånger större, än den nu är; — att brukningen af dessa ödeåkrar icke fortgått synnerligt många århundraden, emedan myllan hvarken är så djup, som i de uräldsta, odalåkrarne, ej heller balkarna vid rör och renar uppnått en jemförlig höjd med dem hos de sistnämnda; — samt slutligen, att stenrören icke utgöras af större stenar, än att de af en enda man begvämligen kunnat lyftas och ditläggas, hvilket åter bevisar, att odlarne af dessa jordrymder saknat arbetsbiträde och varit ensamne hvar och en om sin intaga.
Dessa iakttagelser sammanlagda — säger förenämnde forskare — hänvisa på, att en tidpunkt inträdt långt efter landets första uppodling, som medfört en tvingande nödvändighet att skyndsamt utvidga landets åkerbruk; — att detta utvidgade åkerbruk fortgått en jemförelsevis kort tid, endast några, ehuru ej många århundraden; att det på hvarje ställe bedrifvits med enskild mans, eller obetydlig arbetsstyrka ; samt — att platser för dessa odlingar blifvit anvisade oftast aflägse ifrån de gamla hemmanen. Och om man i Sveriges statslif söker efter ett skede, på hvilket alla dessa förhållanden äro tillämpliga, så finnes verkligen ett sådant, neinligen det tidehvarf, hvarunder trälarnes frigifning småningom försiggick.
Det är klart — säger han vidare — att, fastän tjenarnes lifegenskap upphörde, antingen mot lösen, eller efter kristne lärares föreskrifter, eller af välvilja, ingen af dessa bevekelsegrunder förmådde husbonden att till den forna trälen bortskänka sin jordegendom, eller så stora delar deraf, som skulle svarat emot de talrika nya medborgarnes lefnadsbehof.
Att en del af dessa qvarstannat, dels såsom frie tjenare, dels såsom brukare hos odalmannen, följer af sig sjelft och bekräftas af landskapslagarne, men det är också lika tydligt, att nämnda befattningar endast någon kort tid kunnat vara tillräckliga för en folkklass, som, mångtalig från början, måste enligt all erfarenhet hafva skyndsamt och till stort belopp förökat sig efter frigifningen.
