Sida:Nerikes gamla minnen 1868.pdf/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

50

För detta öfverskott, som icke egde vår samtids utvägar till lefnadsbergning, kvarken uti fabriker, hvilka då ännu icke undanträngt husslöjden, ej heller i betydliga städer eller på en stor handelsflotta, återstod såsom enda möjlighet till försörjningsmedel och egen bosättning att uppodla någon för den forne husbonden obehöflig del af hans jordrymd, på vilkor, dem vi nu ej noggrannt känna; men dem vi hafva goda anledningar förmoda varit enahanda med dem, som i likartade fall ännu uppgöras, såsom hälftenbruk, dagsverksskyldighet, eller mot vissa bestämda arbeten, eller någon afgäld i kreatur, fisk, villebråd o. d.

Söker man åter i vår historia efter en tilldragelse af så störande inflytande på det borgerliga lifvet, att ur densamma kan förklaras huruledes dessa vidsträckta åkervidder samtidigt och på en gång återkommit i ödesmål, så finner man en sådan alltomstörtande katastrof i den år 1350 rasande digerdöden.

Om än, såsom våra historieskrifvare längesedan anmärkt, jemförelsevis få af de högre samhällsklasserna föllo offer för farsoten, så var förhållandet alldeles motsatt med den ringare och fattigare delen af befolkningen. Våra gamla handlingar, våra krönikor och framförallt våra egna marker lemna derom ett ojäfvigt vittnesbörd.

Det är tydligt, att med den stora minskning i arbetskrafter, som var en följd af den folködande digerdöden, de qvarlefvande hellre skulle bebo och bruka de gamla gårdarna, hvilkas åker var i god häfd och full växtkraft, än egna sig åt skötseln af den nybrutna jorden, som ofta låg aflägse och ej sällan var af mindre bördig natur. Man finner således, hurusom hela den yngre kulturen måst öfvergifvas och lemnas i lägervall, huru den bättre delen blifvit använd till äng, och den sämre utlagd till beten och skogsväxt; hurusom de lågländta sidvallsängarna blifvit odugliga, sedan kärrvattnet, som blef qvarstående, efter det aflopp och dammar ej längre höllos vid makt, befordrade en mossvegetation, som småningom hvarf för hvarf höjt deras yta, så att denna nu efter århundradens förlopp ofta ligger flera fot öfver den forna slåttervallen.