Denna framställning med dess ofta skarpsinnigt, alltid fyndigt gjorda deduktioner, hvilka vi här måst förbigå, har emellertid rönt motsägelser af andra forskare[1], som anse denna gamla kultur gå tillbaka in i den gråaste hedendom och förskrifva sig från tider, då Sveriges innebyggare först blefvo en åkerbrukande befolkning, — och att försöket att förlägga ödeåkerns uppkomst till tiderna nyss före digerdöden och göra dess förfall till en omedelbar följd af denna landsplåga, måste betraktas mera, som en snillrik än i sak välgrundad förslagsmening, mot hvilken flera inkast kunna göras, såsom: — att det förefaller mera radikalt än historiskt berättigadt att antaga, det största delen af landets jordbrukande befolkning skulle omkommit i digerdöden; — att de många kyrkor, som ännu finnas qvar ifrån tiden före denna farsot, genom sin storlek ingalunda häntyda på, att folkmängden då varit större än nu; att trälarnas frigifning väl knappast föranledde någon tillökning, utan endast en annan fördelning af den åkerbrukande befolkningen, enär jordbruk redan förut fanns till såsom landets modernäring; — att de frigifna trälarna icke nödvändigt må anses varit i saknad af allt arbetsbiträde och ensamne lemnade att hvar för sig bruka sina små åkerlappar, då väl i mångens hus funnos uppväxande söner och döttrar; — och att hundrafemtio år före digerdöden, då Saxo Grammaticus sammanskref sin Danmarks historia, mångenstädes inom danska väldet funnos sådana skogbeväxta åkerfält, hvilkas ålder redan då måste gå långt tillbaka i tiden, och att intet skäl är att antaga, det förhållandet varit annorlunda i Sverige än i Danmark.
Enligt vårt förmenande har man vid utredningen af den omtvistade frågan å båda sidor gått alltför exklusivt till väga. Ty om än många af de gamla berättelserna om digerdödens härjningar må anses öfverdrifna, såsom att två tredjedelar af landets hela folkmängd skulle omkommit, att i Vermlands bergslag blott en yngling och två flickor blifvit vid lif, o. d., så var
- ↑ G. O. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarne, sid 44. A. E. Holmberg: Nordbon under Hednatiden, sid. 90.
