Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
190
KRÅKORNA

Men det mesta, som fanns, var för stort och tungt. Det enda, som han kunde orka med, skulle vara några stycken tändstickor.

Han klättrade upp på bordet och svängde sig sedan med hjälp av gardinen upp på fönsterhyllan. Medan han stod där och stoppade in tändstickorna i sin påse, kom kråkan med vitfjädern in genom fönstret.

»Se här är jag nu!» sade Fumle-Drumle och slog ner på bordet. »Jag har inte kunnat komma förr, därför att vi kråkor i dag har valt en ny hövding efter Vind-Ile.» — »Vem har ni då valt?» sade pojken. — »Jo, vi har valt en, som inte ska tillåta röveri och orättfärdighet. Vi har valt Garm Vitfjäder, som förr kallades Fumle-Drumle,» svarade han och sträckte på sig, så att han såg helt majestätisk ut. — »Det var ett gott val,» sade pojken och lyckönskade honom. — »Ja, du må väl önska mig lycka,» sade Garm och började berätta pojken sådana dagar han förr hade haft med Vind-Ile och Kåra.

Mittunder detta hörde pojken utanför fönstret en röst, som han tyckte sig känna igen. »Är det här, som han finns?» frågade Smirre räv. — »Ja, härinne är han gömd,» svarade en kråkröst. — »Ta dig i akt, Tummetott!» ropade Garm. »Vind-Kåra står härutanför med den där räven, som vill äta opp dig.» Mer hann han inte säga, för Smirre gjorde ett språng mot fönstret. De gamla murkna fönsterbågarna gåvo vika, och Smirre stod i nästa ögonblick på fönsterbordet. Garm Vitfjäder, som inte hade tid att flyga undan, bet han ihjäl med detsamma. Därpå hoppade han ner på golvet och såg sig om efter pojken.

Denne försökte gömma sig bakom en stor blånvindel, men Smirre hade redan sett honom och kröp ihop för att ta sats till språng. Och så liten och låg var stugan, att pojken förstod, att räven kunde nå honom utan minsta svårighet. Men i detta ögonblick var pojken inte utan försvarsvapen. Hastigt repade han eld på en tändsticka, förde den intill blånorna, och när de flammade upp, kastade han