Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
20
POJKEN

Pojken ville säga dem, att han ångrade, att han hade varit stygg mot dem, och att han aldrig skulle bli annat än snäll, om de bara sade honom var tomten fanns. Men korna lyssnade inte till honom. De bråkade så, att han blev rädd för att någon av dem skulle lyckas slita sig lös, och han tyckte, att det var bäst att smyga sig bort ur kostallet.

Då han kom ut igen, var han rätt modlös. Han kunde förstå, att ingen på gården ville hjälpa honom att finna tomten. Och litet skulle det väl också båta, om han funne honom.

Han kröp upp på den breda stengärdsgården, som gick runt omkring torpet och var övervuxen med törne och björnbärsrankor. Där slog han sig ner för att tänka på hur det skulle gå, om han inte bleve människa igen. När nu far och mor komme hem ifrån kyrkan, skulle det väl bli ett undrande. Ja, ett undrande skulle det bli över hela landet, och folk skulle komma både från Östra Vemmenhög och från Torp och från Skurup; från hela Vemmenhögs härad skulle man komma för att titta på honom. Och kanske far och mor skulle ta honom med sig och visa honom på Kiviks marknad.

Nej, det var förskräckligt att tänka på. Han ville helst, att aldrig mer någon människa skulle få se honom.

Det var förfärligt vad han var olycklig. Ingen i hela världen var så olycklig som han. Han var inte en människa mer, utan ett vidunder.

Han började så småningom begripa vad det hade att betyda, att han inte mer var någon människa. Han var skild från allting nu: inte kunde han leka med andra pojkar, inte kunde han överta torpet efter föräldrarna, och rakt inte kunde han få någon tös att gifta sig med.

Han satt och såg på sitt hem. Det var ett litet, vitmenat korsvirkeshus och låg som nertryckt i marken under det höga, branta halmtaket. Uthusen voro också små, och åkerlapparna voro så smala, att en häst knappast kunde vända sig på dem. Men så litet och fattigt, som stället