Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
38
AKKA FRÅN KEBNEKAJSE

Lägg ner henne, annars ska jag tala om för husbonden hur du bär dig åt!»

Då Smirre räv märkte, att han blev tagen för en strykrädd hund, fann han detta så löjligt, att han höll på att tappa gåsen. Smirre var en storrövare, som inte nöjde sig med att bara jaga råttor och sorkar på åkrarna, utan också vågade sig fram till gårdarna för att stjäla höns och gäss. Han visste, att han var fruktad över hela trakten. Något så galet hade han inte hört, sedan han var liten unge.

Men pojken sprang så fort, att han tyckte, att de tjocka bokarna gledo baklänges förbi honom, och han vann på Smirre. Äntligen var han honom så nära, att han fick fatt i svansen. »Nu tar jag gåsen ifrån dig ändå,» ropade han och höll emot, så mycket han kunde. Men han hade inte kraft nog att hejda Smirre. Räven ryckte honom med sig, så att det torra boklövet yrde omkring honom.

Men nu tycktes Smirre ha kommit underfund med hur ofarlig den var, som förföljde honom. Han stannade, lade ner gåsen på marken och ställde sig på henne med framfötterna, för att hon inte skulle flyga sin väg. Han skulle just till att bita av henne strupen, men dessförinnan kunde han inte låta bli att retas litet med parveln. »Skynda dig bort och klaga för husbonden, för nu biter jag ihjäl gåsen!» sade han.

Den, som blev förvånad, när han såg vilken spetsig nos och hörde vilken hes och arg röst den hunden hade, som han hade förföljt, det var allt pojken. Men han blev så förargad också över att räven gjorde narr av honom, att han inte tänkte på att bli rädd. Han grep fastare om svansen, tog spänntag mot en bokrot, och just som räven höll gapet över gåsens strupe, ryckte han till, allt vad han förmådde. Smirre blev så överraskad, att han lät sig dras baklänges ett par steg, och vildgåsen blev fri. Hon flaxade tungt uppåt. Hon hade ena vingen sårad, så att hon knappast kunde bruka den, och därtill kom, att hon ingenting såg i nattmörkret i skogen, utan var så hjälplös