Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
358
JÄRNVERKET

för att den stora vita gåskarlen skulle se var han fanns. »Här är jag, var är du? Här är jag, var är du?» ropade han och var nästan förvånad, att inte Mårten gåskarl allaredan stod bredvid honom.

Men den store vite syntes inte till, och inte heller såg han vildgåsflocken avteckna sig mot himlen. Den var alldeles som försvunnen.

Han tyckte, att detta var en smula besynnerligt, men han blev inte skrämd eller orolig. Det föll honom inte en sekund in, att sådant folk som Akka och Mårten gåskarl skulle överge honom. Den häftiga vindstöten hade väl fört dem med sig. Så snart de lyckades vända, skulle de nog komma tillbaka och hämta honom.

Men vad var nu detta? Var i all världen befann han sig? Hittills hade han bara stått och tittat upp mot himlen efter gässen, men nu hade han råkat kasta en blick omkring sig. Han hade inte fallit ner på släta marken, utan i en djup och vid bergklyfta, eller vad det kunde vara. Det var ett rum, så stort som en kyrka, med nästan lodräta klippväggar på alla sidor och alldeles utan tak. På marken lågo några stora stenblock, och mellan dem växte mossa och lingonris och små låga björkar. Här och där funnos utsprång i väggarna, och från dessa hängde det ner några trasiga stegar. På ena sidan öppnade sig ett svart valv, som såg ut att leda långt inåt berget.

Pojken hade inte förgäves farit fram över Bergslagerna en hel dag. Han förstod genast, att den stora klyftan hade uppstått därigenom, att människorna fordomdags hade brutit malm ur berget på det här stället. »Men jag får allt genast försöka att klättra opp till jorden igen,» tänkte han, »för eljest är jag rädd, att reskamraterna inte får reda på mig.»

Han skulle just gå fram till bergväggen, då någon tog fatt i honom bakifrån och han hörde en grov röst brumma tätt invid sitt öra: »Vad är du för en?»

Pojken vände sig hastigt om, och i första häpenheten tyckte han, att han hade framför sig ett stort stenblock,