Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
380
DALÄLVEN

Hög var den, men nog kom älven välbehållen utför den, och sedan gick det undan med besked. Den grävde ut Malung och Järna, och där lyckades den övertala Vanan att förena sig med den, fastän den var hela tio mil lång och hade grävt ut en så stor sjö som Vänjan på egen hand.

Då och då tyckte den, att den hörde ett märkvärdigt starkt brusande.

’Nu tror jag jag hör, att Storån håller på att kasta sig i havet,’ sade den.

’Nej,’ sade skogen, ’nog är det Storån, som du hör, men inte är den ännu framme vid havet. Den har nu fått till sig Skattungen och Orsasjön, och därför har den blivit så stormodig, att den har företagit sig att fylla hela Siljan.’

Detta var en glad nyhet för Fuluälv. Den förstod, att om Storån hade förirrat sig ner i Siljansdalen, skulle den bli instängd där som i ett fängelse. Och nu kunde den vara säker om att nå fram till havet före ån.

Efter detta började Fuluälv att gå fram mera makligt. Om våren gjorde den sitt bästa arbete. Den steg då högt över skogstoppar och sandåsar, och där den hade gått fram, lämnade den efter sig en röjd dal. På det sättet skred den från Järna till Nås och från Nås till Floda. Från Floda kom den till Gagnef. Här var det redan förut alldeles slätt. Bergen hade flyttat sig långt undan, och Fuluälv hade så lätt att komma fram, att den lade bort all brådska och började att lekfullt vrida sig i krokar och bukter, nästan som om den hade varit en liten ungbäck.

Men om Fuluälv hade glömt Storån, så hade inte Storån glömt Fuluälv. Var dag arbetade den med att fylla Siljansdalen för att kunna komma ut ur den på något håll, men den låg framför ån som ett ofantligt kar och tycktes aldrig kunna bli full. Storån trodde ibland, att den skulle bli tvungen att sätta själva Gesundaberget under vatten för att komma ut ur sitt fängelse. Den försökte att bryta igenom