Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
381
DALÄLVEN

vid Rättvik, men där stod Lerdalsberget i vägen. Så till sist kom den då fram nere vid Leksand.

’Säg ingenting till Fuluälv om att jag har sluppit lös!’ sade ån till skogen, och skogen lovade, att den skulle tiga.

Storån tog Insjön med sig i förbifarten, och så gick den stolt och mäktig fram genom Gagnef.

När Storån kom i närheten av Mjälgen i Gagnef, fick den se en älv, som kom flytande bred och praktfull med ljust och skinande vatten, och som sköt undan skog och sandåsar, som låg i vägen för den, så lätt, som om detta bara hade varit ett lekverk.

’Vad är det där för en präktig älv?’ sade Storån.

Men nu hände sig, att Fuluälv frågade just detsamma. ’Vad är det där för en älv, som kommer så stolt och väldig norrifrån? Jag trodde aldrig, att jag skulle få se en älv gå fram genom landet med så mycken styrka och makt.’

Då sade skogen så högt, att båda floderna hörde det: ’Eftersom ni nu har fällt goda ord om varandra, Storå och Fuluälv, synes det mig, att ni inte borde ha något emot att förena er med varandra och tillsammans söka bana er väg fram till havet.’

Detta tycktes behaga båda floderna. Men det, som stod emellan dem, var, att ingen av dem ville lämna sitt eget namn och ta den andras.

Fördenskull hade det kanske inte kommit till någon förening mellan dem, om inte skogen hade föreslagit, att de skulle ta sig ett nytt namn, som inte tillhörde någon av dem.

Härpå gick båda in, och de tog skogen till namngivare. Den bestämde då, att Storån skulle lägga bort sitt namn och kalla sig för östra Dalälven, och att Fuluälv skulle lägga bort sitt och kalla sig för Västra Dalälven. Sedan de hade förenat sig, skulle de rätt och slätt kallas Dalälven.

Och nu, när båda floderna hade slutit sig samman, började de att gå framåt med en väldighet, som intet kunde motstå. De jämnade ut marken i Stora Tuna, så att den