Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
382
DALÄLVEN

blev slät som en gårdsplan. De rusade utför fallen vid Kvarnsveden och Domnarvet utan tvekan. När de kom i närheten av sjön Runn, sög de den till sig och tvang alla vattendrag i närheten att förena sig med dem. Sedan drog de österut mot havet utan stort motstånd och bredde ut sig som sjöar. De vann stor ära vid Söderfors och stor ära vid Älvkarleby, och äntligen nådde de fram till havet.

När de skulle störta sig i havet, kom de att tänka på sin långa tävlan och på all den vedermöda, som de hade lidit.

De kände sig nu trötta och gamla, och de förvånade sig, att de i sin ungdom hade varit så glada åt kamp och tävlan. Och de undrade vartill allt detta hade tjänat.

Härpå fick de intet svar, för skogen hade stannat högt oppe på stranden, och själva kunde de inte vända tillbaka i sin fåra och se hur människor hade trängt fram, där de hade röjt väg, hur bygd hade uppstått utmed Österdalälvens sjöar och i Västerdalälvens dalar, hur i hela landskapet inte fanns annat än öde skogar och fjäll, utom där de hade dragit fram i sin starka tävlan.»