Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
270
KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA

åkern och av gruvan. Och då kommo de att betrakta den på annat sätt än förut. De lärde sig att vårda den och älska den. De glömde alldeles bort den gamla fiendskapen och ansågo skogen som sin bästa vän.


KARR.

Tolv år ungefär innan Nils Holgersson hade börjat resa omkring med vildgässen, hände det, att en bruksägare på Kolmården ville göra sig av med en av sina jakthundar. Han skickade efter sin skogvaktare, sade honom, att det var omöjligt att behålla hunden, därför att man inte kunde vänja honom av med att jaga efter alla de får och höns, som han fick syn på, och bad skogvaktaren ta hunden med till skogen och skjuta honom.

Skogvaktaren lade koppel på hunden för att leda honom till ett ställe i skogen, där alla uttjänta hundar från herrgården brukade skjutas och begravas. Han var ingen elak karl, men han var rätt belåten med att få skjuta hunden, därför att han visste, att det inte bara var får och höns, som han brukade jaga. Allt som oftast var han inne i skogen och knep sig en hare eller en orrkyckling.

Hunden var liten och svart med gul bringa och gula framben. Han hette Karr och var så klok, att han begrep allt, vad människor sade. När skogvaktaren förde bort honom genom skogen, visste han mycket väl vad som förestod honom. Men det skulle ingen ha kunnat se på honom. Han varken hängde med huvudet eller slokade med svansen, utan såg lika bekymmerslös ut som vanligt.

Det var därför, att de vandrade genom skogen, som hunden var så noga med att inte låta märka någon ängslan. Det utbredde sig nämligen en stor, vid skog på alla sidor om det gamla bruket, och den skogen var beryktad både bland djur och människor, därför att ägarna sedan många år tillbaka hade varit så måna om den, att de knappast