att släcka,» tänkte han och reste sig på armbågen för att skruva ner lampan. Men innan han hann att göra detta, märkte han, att något rörde sig borta på skrivbordet.
Rummet var helt litet. Det var inte långt mellan sängen och bordet, och han kunde tydligt se det med alla de böcker, papper, skrivdon och fotografier, som belamrade det. Spritköket och tebrickan hade han lämnat kvar där, och dem såg han också. Men det märkvärdiga var, att lika tydligt, som han såg detta andra, såg han en liten parvel, som stod lutad över smörasken och höll på att laga sig en smörgås.
Studenten hade upplevat så mycket dagen förut, att han nästan hade blivit likgiltig för vad som hände honom. Han blev varken rädd eller förvånad, utan tyckte, att det var en helt naturlig sak, att parveln hade kommit in för att få sig en bit mat.
Han lade sig ner utan att släcka lampan och låg och betraktade parveln med halvslutna ögon. Denne hade nu tagit plats på en brevpress och satt där storbelåten och smorde sig med kvarlevorna efter studentens kvällsvard. Det märktes, att han drog ut med ätningen så länge som möjligt. Han satt och välvde med ögonen och smackade med tungan. De torra brödkanterna och den gamla ostskalken voro nog sällsynta läckerheter för honom.
Studenten ville inte störa honom, så länge som han åt, men när parveln inte tycktes förmå mer, började han tala med honom.
»Hallå, du!» sade han. »Vad är du för en?»
Pojken spratt till och sprang mot fönstret, men när han märkte, att studenten låg stilla i sin säng och inte förföljde honom, stannade han. »Jag är Nils Holgersson från Västra Vemmenhög,» sade han, »och jag är en människa, jag såväl som du, men jag har blivit förvandlad till en tomte, och sedan dess far jag omkring med vildgässen.»
»Det var en besynnerlig historia,» sade studenten och började fråga och förhöra pojken, tills han fick reda på
