Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
510
EN DAG I HÄLSINGLAND

granskade det med sina skarpa blickar. Men timme efter timme gick, utan att han fann honom.

Efter mycket kringsvävande kom örnen mot kvällen till en bergig och ödslig trakt, som låg öster om den stora huvuddalen. Åter såg han en fäbodvall under sig. Folk och boskap hade redan kommit dit. Karlarna stodo och höggo ved, och fäbodjäntorna mjölkade korna.

»Se dit!» sade Gorgo. »Där tror jag att vi har honom.»

Han sänkte sig, och till sin stora förvåning såg då pojken, att örnen hade rätt. Där stod verkligen den lille Klement Larsson och högg ved på fäbodvallen.

Gorgo slog ner i täta skogen ett stycke från husen. »Nu har jag uppfyllt det, som jag har åtagit mig,» sade han och gjorde ett stolt kast med huvudet. »Du får nu försöka att komma till tals med karlen. Jag ska sätta mig däroppe i den täta talltoppen och vänta på dig.»


DJURENS NYÅRSNATT.

På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. »Ja, nu är vi här igen,» sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.

Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset