Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


XLI.
I MEDELPAD.

Fredag 17 juni.

Örnen och pojken voro ute i god tid nästa morgon, och Gorgo tänkte nog, att han skulle hinna långt uppåt Västerbotten den dagen. Men då bar det sig inte bättre, än att han hörde hur pojken sade för sig själv, att i ett sådant land, som det han nu for fram över, var det väl omöjligt för människor att leva.

Landet, som låg under dem, var södra Medelpad, och där fanns rakt ingenting annat än ödsliga skogar. Men när örnen hörde pojkens ord, ropade han genast: »Häroppe har de skogen till åker.»

Pojken tänkte på vad det var för en skillnad mellan de ljusa, gula rågåkrarna med sina veka strån, som sköto upp på en sommar, och den mörka barrskogen med de fasta stammarna, som behövde åratal för att mogna till skörd. »Det vill gott tålamod till för den, som ska få sin bärgning från en sådan här åker,» sade han.

Mer blev det inte sagt, förrän de kommo till en plats, där skogen var avverkad, så att marken var täckt bara av stubbar och avhuggna riskvistar. När de foro fram över stubbmarken, hörde örnen, att pojken sade för sig själv, att detta var en bra ful och fattig plats.

»Det är en åker, som blev avmejad förra vintern,» ropade örnen genast.

Pojken tänkte på hur skördemännen i hans trakt foro ut på sina skördemaskiner i de vackra, ljusa sommarmornarna och på kort tid mejade av ett stort fält. Men skogsåkern skördades under vintern. Timmerhuggarna drogo ut i vildmarken, där snön låg hög och kölden var som strängast. Det var ett drygt arbete bara att fälla ett enda träd, och för att avverka en skogslott, så stor som denna, hade de väl måst ligga ute i skogen i flera veckor. »Det