Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/410

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
667
EN STOR HERRGÅRD

man kan nog förstå, att de skulle bli bra glada, när de såg en stor stockeld låga på strandbrädden. De skyndade fram mot elden utan tanke på någon fara. Först då de var den helt nära, märkte de, att vid elden satt en fruktansvärd gammal kämpe, så stor och grov, att de inte kunde tvivla om att det var en man av jättesläkt, som de hade råkat på.

De stannade och tvekade, men nordanstormen ven över skäret med en förfärlig köld. De skulle snart frysa ihjäl, om de inte finge värma sig vid jättens brasa, och de beslöt att våga sig fram till honom. ’God kväll, far!’ sade den äldste av dem. ’Vill ni låta två förlista sjömän värma sig vid er eld?’

Jätten spratt opp ur sina tankar, reste sig halvt och drog svärdet ur skidan. ’Vad är ni för ena?’ frågade han, för han var gammal och såg illa och visste inte vad det var för folk, som hade talat till honom.

’Vi är västgötar båda två, om ni vill veta’t,’ svarade den äldste av sjömännen. ’Vårt skepp har förlist i havet härutanför, och vi har kommit opp på land förfrusna och halvnakna.’

’Jag brukar inte tåla människor på mitt skär, men om ni är västgötar, är det en annan sak,’ sade jätten och stack in svärdet i skidan. ’Då kan ni få sitta ner och värma er, för jag är själv från Västergötland och har bott i den stora högen i Skalunda i många år.’

Sjömännen tog nu plats på ett par stenar. De vågade inte tilltala jätten, utan satt tysta och stirrade på honom. Och ju längre de betraktade honom, desto större syntes han för deras ögon, och desto mindre och kraftlösare föreföll de sig själva.

’Jag har dåliga ögon numera,’ förklarade jätten. ’Jag kan knappt se en skymt av er. Det skulle annars ha roat mig att veta hur en västgöte tar sig ut nu för tiden. Men räck mig åtminstone handen, en av er, så att jag får känna om det ännu finns varmt blod i Sverige!’