Medan far sysslade med hästen, och pojken satt undankrupen i stallvrån, hände det, att det kom annat främmande till gården. Det förhöll sig nämligen så, att när Mårten gåskarl var så nära sitt forna hem, hade han rakt inte kunnat motstå lusten att visa hustru och barn för de gamla kamraterna på husmansstället, utan helt enkelt tagit Dunfin och gässlingarna med sig och farit i väg.
Det fanns ingen människa ute på gården hos Holger Nilssons, när gåskarlen kom fram. Han slog ner i allsköns trygghet och gick lugnt omkring och visade Dunfin hur präktigt han hade haft det, då han ännu var en tamgås. När de hade besett hela gårdsplanen, märkte han, att dörren till kostallet stod öppen. »Titta hit ett ögonblick!» sade han, »så får ni se hur jag bodde förr i världen! Det var annat än att hålla till i träsk och kärr, som vi nu gör.»
Gåskarlen stod på tröskeln och såg inåt kostallet. »Det finns ingen människa här,» sade han. »Kom, Dunfin, så får du se på gåskätten! Var inte rädd! Det är inte det minsta farligt.»
Härpå gingo gåskarlen, Dunfin och alla sex ungarna raka vägen in i gåskätten för att se i vilken ståt och härlighet den store vite hade levat, innan han gav sig i lag med vildgäss.
»Jo, så hade vi det. Där var min plats, och där stod mathon, som alltid var fylld med havre och vatten,» sade gåskarlen. »Vänta, det finns litet mat i den nu med!» Och därmed rusade han bort till hon och började sörpla i sig havre.
Men Dunfin var orolig. »Låt oss gå ut igen!» sade hon. — »Bara ett par korn till!» sade gåskarlen. I detsamma upphävde han ett skrik och skyndade mot utgången. Men det var för sent. Dörren smällde igen, matmor stod utanför och lade på kroken, och där voro de instängda!
Far hade dragit ut ett vasst järnstycke ur Svartens fot och stod helt förnöjd och smekte sin häst, då mor
