Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

8

tokmatthis.

Ja, det tyckte Matthis också, eftersom hans mor hade sagt det; det hon bad honom om, det skulle han göra, det var säkert, sade han, och det hon sade, det skulle vara så och icke annorlunda. Han högg timmer och körde fram det och byggde bro. Det gick icke så förfasligt fort med arbetet, men så hade han då något att taga sig till, medan det pågick.

Då bron var färdig, skulle gossen stå nere vid den och taga tull af dem, som ville färdas öfver, och mor hans sade, att han icke skulle släppa någon öfver, med mindre de betalt tull; det fick vara detsamma, om det icke alltid var pengar; varor voro också god betalning, sade hon.

Den första dagen kommo tre karlar med hvar sitt hölass och ville öfver bron.

“Nej,“ sade gossen, “I fån inte fara öfver förrän jag har fått tull.“

“Vi ha ingenting att betala med,“ sade de.

“Ja, då kommen I inte öfver; men det får vara detsamma, om det inte är pengar; varor äro också god betalning,“ sade gossen.

Så gåfvo de honom hvar sin bundt hö, så att han hade ett litet kälklass, och då fingo de lof att fara öfver bron. Så kom der en kringvandrande krämare, som hade synålar och tråd och annat kram, och ville öfver.

“Du får inte fara öfver förrän du betalt tull,“ sade gossen.

“Jag har icke något att betala med,“ sade krämaren.

“Du har väl varor?“ sade gossen.

Då tog krämaren fram ett par synålar och gaf honom, och då fick han fara öfver bron. Gossen stack nålarna in i höet, och så reste han. Då han väl hade kommit hem, sade han: “Nu har jag fått tull och något till lifsuppehälle.“