Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
16
tokmatthis.

“Jag tror hon hette Sölvi,“ sade mannen.

Då gossen hörde det, satte han i väg med spaden i handen och ropade:

« Sölvi, Sölvi,
Tösa mi'!«

Men då han hade sprungit några steg, kom han ihåg att han hade tagit spaden med sig, och så kastade han den tillbaka, rakt på benet på mannen. Mannen till att skrika och jämra sig, som om han hade fått knifven i sig, och så glömde gossen namnet och sprang hem det fortaste han kunde, och då han kom hem, var det första mor hans frågade: “hvad heter tösen din?“ Gossen var lika klok; han visste det icke bättre nu än första gången.

“Du är samma vettvilling, du,“ sade käringen. “Du kommer nog inte ur fläcken med detta heller, du. Men nu får jag sjelf gå åstad och hemta tösen din hit hem och få dig gift. Under tiden får du ösa vatten på den femte väggen[1], och så får du taga något af lägg och något af bog[2], och det grönaste i kåltäppan får du ta och koka allt, och när du det har gjort, får du sprätta upp dig som en tupp med nya fjädrar, så att du är en söt gosse, när tösen din kommer, och sedan kan du sätta dig på huggekubben.“

Ja, det lofvade gossen, att han nog skulle göra; han bar in vatten och slog ut det i stugan, så att det var lust och glädje deråt; men han kunde icke få det att stå högre än på det fjerde bjelklaget; när det kom högre, rann det ut. Så måste han upphöra med det. Men nu hade de en hund, som hette Lägg och en katt som hette Bog: dem tog han och stoppade i soppgrytan. Det

  1. Tvätta de fem nedersta bjelklagen i stugan.
  2. «Länd och bog« = fläsk och fårbog.