Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25
hvitebjörn kung valemon.

“Nej, aldrig!“ sade hon.

“Ja, du är den rätta,“ sade han.

Så kommo de till ett slott, som var så praktfullt, att det slottet, som hennes fader hade, var som det uslaste torp i jemförelse med det. Der skulle hon bo och lefva godt, och hon skulle icke ha annat att göra, än se efter att elden aldrig slocknade. Björnen var borta om dagen, men om natten var han hos henne, och då var han menniska. Allting gick både godt och väl i tre år; men hvart år fick hon ett barn, och det tog han och for bort med, straxt det kom till verlden. Deröfver blef hon allt mer och mer bedröfvad och bad, att hon skulle få lof att fara hem och helsa på föräldrarna sina. Ja, det var intet hinder för det; men först måste hon lofva honom, att hon noga skulle lyssna till hvad fadern sade, men icke till hvad modern ville att hon skulle göra. Så kom hon hem, och då de voro ensamma med henne, och hon hade talat om huru hon hade det, ville modern gifva henne ljus med, så att hon kunde få se hurudan han var. Men fadern sade: “Nej, det borde hon icke göra; det är till skada, och icke till gagn.“ Men hur det nu var, så fick hon ändå ljusbiten med sig, då hon reste. Det första hon gjorde, då han var insomnad, det var, att hon tände ljuset och lyste på honom; han var så fager, att hon tyckte hon aldrig kunde få nog af att se på honom; men bäst hon lyste, så dröp en het talgdroppe på pannan hans, och han vaknade.

“Hvad är det du nu har gjort?“ sade han; “nu har du gjort oss olyckliga begge två; det var icke mer än en månad igen, hade du bara hållit ut den, så hade jag varit frälst; ty det är en trollkäring som har förgjort mig, så att jag är hvitbjörn om dagen, men nu är det förbi med oss, nu måste jag fara dit och taga henne.“

Öreskrifter, d.2