Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

den gröna riddaren.

Den gröna riddaren.

Det var en gång en kung, som var enkeman, och han hade en enda dotter; men det är ett gammalt ord, att enkemanssorg är som armbågsstöt, den gör ondt, men går snart öfver; och så gifte han sig med en drottning, som hade två döttrar; och denna drottningen, hon var icke bättre än styfmödrar pläga vara; elak och hård var hon alltid emot styfdottern. Sent om sider, då de voro vuxna, flickungarne, så blef det krig, och kungen skulle ut och slåss för land och rike. De tre döttrarna skulle få lof att säga, hvad kungen skulle köpa och ha med sig hem till dem, i fall han vann på fienden. Styfdöttrarna skulle nu säga först ifrån, hvad de ville önska sig, må veta. Jo, den första hon bad om en guldrock så stor, att den kunde stå på en silfvertolfskilling, och den andra hon bad om ett guldhäspeträd så stort, att det kunde stå på en silfvertolfskilling; det ville de ha; och det var nu hvarken för vinningen eller för spinningen till någondera af dem. Men hans egen dotter, hon ville ingenting annat bedja om, än att han skulle helsa den gröna riddaren. Kungen reste ut i kriget, och huru det nu gick, så vann han, och huru det bar till, så köpte han det, som han hade lofvat styfdöttrarna; det hans egen dotter hade bedt honom om, det hade han alldeles glömt bort; men så gjorde han ett gästabud, emedan han hade vunnit. Der fick han se den gröna riddaren, och då kom han ihåg det och helsade honom från rätta dottern sin. Riddaren tackade honom för

Öreskrifter, d. 1