helsningen och gaf honom en bok, som såg ut som en psalmbok med perm och spännen. Den skulle kungen taga med sig och gifva henne; men han fick icke öppna den, och icke fick hon det heller, förrän hon blef ensam. Då kungen var färdig med kriget och kalastillställningarna, så kom han hem igen, och han hade knapt kommit inom dörren, förrän styfdöttrarna omringade honom efter det, han hade lofvat att köpa åt dem. Ja, han hade det. Men hans egen dotter, hon höll sig tillbaka och sporde icke om någonting, och kungen kom icke ihåg det han heller, förrän han skulle gå ut; då tog han på sig den rocken, som han hade haft på gästabudet, och i detsamma som han stack handen i fickan efter näsduken, kände han boken. Då gaf han henne den och sade, han skulle helsa att den var från den gröna riddaren, och hon fick icke öppna den förrän hon var ensam. Om aftonen, då hon var för sig sjelf på sitt rum, öppnade hon boken, och med detsamma hörde hon först en melodi, så vacker att hon aldrig hade hört dess make, och så kom den gröna riddaren. Han sade, att boken var sådan, att när hon öppnade den, kom han till henne, det var detsamma hvar det var någonstädes, och när hon tillslöt den igen, var han på ögonblicket borta.
Ja, hon öppnade boken ofta om qvällen, när hon var ensam och i ro, och riddaren kom alltid till henne och var der som oftast. Men styfmodern lade näsan sin i allt; hon märkte, att det var någon inne hos henne, och hon var icke sen att omtala det för kungen. Han ville icke tro det; de finge då se efter först, om det var så, sade han, innan de kommo med slikt och skyllde henne för det. En afton stodo de utanför dörren och lyssnade, och de tyckte sig tydligt höra, att det talades innanför. Då de kommo in, fanns der ingen. “Hvem var det du talade med?“ frågade styfmodern både barskt och hvasst. —
