“Det var ingen det,“ svarade prinssesan. “Jo, jag hörde det ju tydligt,“ sade hon. — “Jag låg bara och läste i en bönbok.“ — “Visa mig den,“ sade drottningen. — Ja, det var icke annat än en bönbok, det, och den måtte hon väl ha rätt att läsa i, sade kungen. Men styfmodern trodde detsamma som förut, och så borrade hon ett hål i väggen och lurade der. En afton hörde hon att riddaren var der, ryckte upp dörren och for som en vind in till styfdottern, men denna var icke sen att slå igen boken hon heller, så att han försvann med fart; men hur snabb hon hade varit, så fick styfmodern se en skymt af honom, så hon blef säker på att någon hade varit der. Så skulle kungen ut på en lång, lång resa; under tiden lät drottningen gräfva ett djupt hål ned i jorden; der murade de upp ett hus; men i muren lät hon dem lägga in råttmos och annat starkt förgift, så att der icke skulle komma in så mycket som en råtta en gång. Murmästaren fick god betalning och lofvade att resa ur landet, men det gjorde han icke, han blef der han var, han. Der blef prinsessan nedsatt med sin piga, och då de voro komna ned i hålet, murade de igen ingången, så att det bara var ett litet hål upptill, som de kunde släppa ned mat igenom åt henne. Här satt hon och sörjde, och tiden blef henne allt längre och längre; men så kände hon att hon hade boken med sig, tog fram den och öppnade den. Först hörde hon samma vackra melodi, som hon förut hade hört, och sedan en ömkelig jemmerlåt, och rätt som det var, så kom den gröna riddaren; “Jag är nästan död nu,“ sade han och berättade, att styfmodern hade lagt gift i muren, och han visste icke om han kunde komma ut igen med lifvet. Då hon alltså måste slå igen boken, hörde hon samma jemmer och vånda.
Men pigan som var hos henne, hade en käraste, och till honom fick hon sändt bud, att han skulle gå till
