Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
5
presten och klockarn.

Nej, det tjenade ingenting till, sade kungen; det hade varit så många der och försökt, men det hade alltid blifvit värre och icke bättre. Hon gaf sig icke, utan lofvade säkert, att han skulle bli bra, och det både fort och väl. Ja, så skulle hon väl få försöka då, och hon släpptes in till den gröna riddaren och tvättade honom första gången. Då hon kom igen den andra dagen, var han så pass mycket bättre, att han kunde sitta upprätt i sängen; dagen derpå var han god till att gå i rummet, och den tredje dagen var han så frisk som fisken i vattnet. Han skulle ut på jagt, sade doktorn. Nu blef kungen så förtjust i doktorn som fågeln i Guds klara dag. Men doktorn ville hem. Då lade hon bort rocken och hatten, gjorde sig fin och lagade till en måltid, hvarefter hon öppnade boken. Det blef samma fröjdemelodi som förut, och med detsamma kom den gröna riddaren. Han undrade, huru hon hade kommit dit. Men så omtalade hon huru allt hade gått till, och då de hade ätit och druckit, tog han henne genast med sig upp på slottet och berättade för kungen, huru det hade tillgått från början till slut. Så blef der bröllop och bröllopsfirande, och då de hade slutat dermed, reste de hem. Då blef det stor glädje för hennes fader. Men styfmodern togo de och rullade i en spiketunna.




Presten och klockarn.

Det var en gång en prest, som var en sådan bjesse, att han skrek på långt afstånd, när han såg någon komma körande honom till mötes på landsvägen: “Ur vägen, ur