Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
6
presten och klockarn.

vägen! här kommer sjelfva presten!“ En gång då han var ute på färd och for fram på samma sätt, mötte han kungen. “Ur vägen, ur vägen!“ skrek han långt borta. Men kungen körde som han plägade färdas fram, han, så att den gången måste presten vika undan med hästen sin, och då kungen kom jemnsides med honom, sade han: “I morgon skall du komma upp till mig på slottet, och kan du icke svara då på tre frågor, som jag vill göra dig, så skall du mista både kappa och krage för ditt högmods skull.“

Detta var annat slag än presten var van vid. Skryta och skråla och pösa, det kunde han; men frågor och svar var icke hans sak. Så reste han till klockaren, som hade rykte för att passa bättre i kappan än presten. Till honom sade han, att han kände ingen lust till att resa, “ty en narr kan fråga mer än tio visa kunna svara,“ sade han, och så fick han klockaren att fara i sitt ställe.

Ja, klockaren for och kom till slottet med prestens kappa och krage på. Der tog kungen emot honom på förstuguqvisten, både med krona och spira, och var så ståtlig, att det lyste och blänkte om honom.

“Jaså, du är här nu?“ sade kungen.

Ja, han var visst det, det kunde då icke förnekas.

“Säg mig nu först,“ sade kungen, “hur långt det är från öster till vester?“

“Det är en dagsresa dit,“ svarade klockaren.

“Hvarför så?“ frågade kungen.

“Joho, solen går upp i öster och går ned i vester, och det gör den ledigt på en dag,“ sade klockaren.

“Ja, ja,“ sade kungen. “Men säg mig nu,“ sade han, “hvad tror du väl jag är värd sådan som du ser mig här?“