111
likasom dagen, och det gick ej mera ur fläcken; sedan hjulen nedgräft sig i den, mellan tvenne berg liggande, dalens lösa jordmån. De inuti vagnen sittande, nemligen: en herre med sin fru samt en sällskapande vän, förlorade tålamodet; och den sistnämnde steg ut, för att söka hjelp. Uppkommen på höjden, såg han en promenerande, äldre man, som han skyndade sig att upphinna.
— ”Förlåt mig, jag tillhör ett sällskap, som — — — Men, för tusan! Ser jag rätt? Är det icke Brukspatron Jermander?”
— ”Jo, alldeles; men hvem har jag den äran — — Åh! Ödmjuka tjenare. Välkommen i våra aflägsna byggder, Kapten von Bisterfeld! Hvilken händelse får jag tillskrifva detta oväntade besök; till fots på köpet?”
— ”Ett simpelt reseäfventyr. Hästarne hafva tröttnat för vagnen der nere, hvari Hofmarskalken och Hofmarskalkinnan Gyllentulpan sitta.”
— ”Är det vår fordne Hof-Junkare?”
— ”Just han; men befordrad och gift med en rik, fastän ej mera ung, enka.”
— ”Det fägnar mig obeskrifligt. Låtom oss följas åt hem till bruket, så skall jag skicka trenne raska hästar, som drar dem ur gropen. Sedan blir ni hos oss, öfver natten; det är afgjordt.”
En timma derefter sutto de resande på Smedhem, kring det trefliga thébordet, fullproppadt med allahanda extra tillbehör, såsom: kokta ägg, rökt speckeskinka, rostadt hvetebröd och mjölk. Mamsell Sara skötte kannan och Fröken Cicilia, som fått föräldrarnes tillstånd att vara hos syskonen öfver vintern, bredde smörgåsar. Den unga Friherrinnan Blixenhjelm ledde samtalet; hvarunder hon, emellanåt, kastade ömma blickar mot ett, under fönstret stående, bord, der Majoren uppställde tennsoldater och höll taktiska föreläsningar för en, halftannat år gammal, vacker gosse, som satt i hans knä.
— ”Men hvar håller din man hus?” frågade Brukspatronen.
— ”Min älskade Daniel kommer, söta pappa, bara han
