Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1847.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

19

herrar, lika lustiga och öfvergifna som han sjelf, går skridskor vid Djurgårdsbrunn samt håller ungkarlssupéer med sångqvartetter och körer; om sommaren reser han till Norsborg och dansar der med de vackraste flickorna, och det vore roligt att se hvem som kunde hindra honom från att när han vill, sexa på Blåporten, Franska värdshuset eller Casino, om sådant fölle honom in!

Pastor Abel Bertram på Glimsta tillhörde detta fri-herrliga stånd, ehuru han, såsom landtprest, hade andra tidsfördrif och vanor, samt framför allt måste taga sin värdighet i akt och icke åka kälkbacke, dricka punsch med sina sockneboar eller dansa ”polkett” med kyrkvärdarnes döttrar; men Bertram var emedlertid herre i sitt hus, på sitt vis. Ingen ostädade hans skrifbord. Biblen med sin concordance, psalmboken till höger, husförhörsböcker, kartor och attester till venster, almanackan och termometern i fönstret.

På bokhyllan rådde mindre ceremonier, Ödmans bibeltolkning och Frithiofs saga, Dräsekes ”Vägen genom öknen” och Schillers Werke, Klassikerna och Shakespeare, Kyrkofäderna och Byron, stodo om hvarandra i en behaglig oreda. Kalotten hängde alltid på spegeln.

Wen dessa vackra blomsterstycken på väggarna, dessa snöhvita, prydligt draperade gardiner, dessa friska löfkojor ... är detta vänliga penaters verk? små Gudars, som ännu i dag gerna stiga öfver den frommes tröskel?

”Heders, heders broder! . . . krona för Svea rikes ungdom, käre, käre Carolus!” ropade Bertram emot sin gäst, då denne steg af hästen vid Glimsta prestboställe, hvilket friherren, som var intim vän med församlingens jus patronatus, förskaffat sin gamle lärare till everldelig ego.

”Nå väl, heders, heders broder, krona för Svea rikes presterskap, käre, käre Abel! nu är jag här med kropp och själ, låt mig se att du gör folk af mig, om du kan!”

”Det tänker jag till det mesta skall vara undangjordt för längese’n!” menade pastorn, i det han med välbehag betraktade sin fordna lärjunge och derefter förde honom till skinnsoffans öfra hörn, samt satte sig sjelf, förnöjdt gnuggande hän-

2*