4
ningen är dansktalande; den norra hälften af Schleswig; äntdligen en stor mängd skandinaviska nybyggen i Nordamerikas Förenta stater. Dessutom hafva under längre eller kortare tid skandinaviska dialekter talats å följande orter: isländska på Grönland (986—omkr. 1450); norska uti vissa delar af Irland (800—1250) och norra Skottland samt på ön Man (800—1450), Hebriderna (800—1400), Shetlandsöarna (800—1800) och Orkneyöarna (800—1800); danska i hela Schleswig och (875—1175) nordöstra England (den s. k. Danelagen); danska, möjligen jämte norska, i Normandie (900—1100 eller något längre); svenska här och där i Ryssland (862—1300 eller något längre) samt större delar af Estland och Livland (t. ex. öarna Ösel, Moon, Mannö och Kynö).
Den tidpunkt, då den germanska befolkningen bosatt sig i Skandinavien, kan ännu icke ens någorlunda exakt angifvas. Dock är det alldeles säkert, att den fanns där redan före Kristi födelse, ja högst sannolikt redan vid den s. k. yngre stenålderns början i 3:dje årtusendet f. K. I så fall hafva de skandinaviska språken mer än 4,000-åriga anor. Emellertid känner man intet om deras beskaffenhet under tiden före Kristi födelse. Först från ungefär början af den kristna tideräkningen stå några upplysningar att vinna rörande de gamla skandinavernas språk, hvilket då synes hafva varit utbredt icke blott öfver Danmark och stora delar af södra och mellersta Sverge och södra Norge, utan äfven sträckt sig till Finland (åtminstone Nyland) och Estland. Trots denna tämligen stora geografiska utbredning tyckes språket hafva varit tämligen likartadt öfver hela detta område, hvarför man också betraktar detsamma som ett enhetligt språk, modern till de yngre
