Hoppa till innehållet

Sida:Norlind Svensk musikhistoria 1918.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

76

Per Brahe säger i sin Oeconomia 1581: “En adelsman måste hava förfarenhet uti Musica, på det honom ej måles åsneöron, som det skedde Midas, den där dömde åsnan bättre hava sjungit än näktergalen“. Även vid de i början av 1600-talet upprättade adelsskolorna lades vikt vid undervisningen i vokal- och instrumentalmusik. Den instrumentala musiken var den i de högre kretsarna mest omtyckta. Av musikinstrumenten funnos en mångfald olika arter.

Liksom vid hovet var även i de högadliga kretsarna lutan det mest omtyckta instrumentet. En del till vår tid bevarade lutböcker tillåter oss få en närmare inblick i dåtidens lutspel i Sverige. Från 1500-talet hava vi en notbok med tysk lutskrift omsorgsfullt skriven på pergamentsblad. Boken är en 1544 gjord avskrift av H. Newsidlers Ein newgeordnet künstlich Lautenbuch I, 1536. I slutet tillkommo några nya senare infogade danser. Innehållet är huvudsakligen tyska folkvisor i lutarrangement. År 1591 befann sig denna handskrift på Rydboholm, där den sedan otvivelaktigt användes av Ebba Brahe (nu i k. b., Sv. mus:-hdskr.). En annan lutbok från början av 1600-talet har tillhört Per Brahe d. y. Under sitt uppehåll i Giessen 1620 sysselsatte han sig bland annat även med att spela luta. I ovannämnda lutbok inskrev han i fransk lutskrift de kompositioner, vilka han då lärde sig utföra. Någon större teknisk färdighet synes han likväl ej ha förvärvat, ty styckena äro i allmänhet enkla och tunna i harmonien och stå häri avgjort efter den stora lutmusiken under denna period. Boken omfattar franska, italienska och tyska danser, några koraler i arrangement, samt självständiga lutstycken, preludier och fantasier.