begynna samma strid. Wagner segrar ej sällan, och det synes då ofta, som om fiendeflocken vore borta för alltid, men åter och åter dyker striden upp, aldrig kommer friden och lugnet. Först när han själv var på andra sidan, segrade hans konst helt. Kämpen hade fallit, vartill tjänade det väl att vässa sina vapen?
Må det väl under sådana förhållanden förvåna, att ingen som Wagner lyckats skildra den germanska hjältesagans kämpar? Han förstod dem, var ett med dem själv, därför kunde han också tolka deras tankar och tyda deras handlingar. Allt vad Wagner givit oss i sina musikdramer är mäktiga, över det jordiska höjda hjältegestalter: från Rienzi och Flygande holländaren till Sigfrid och Parsifal. Men alla ha de varit, liksom genom ett tungt öde, vigda åt döden.
Wagners farfader var anställd vid stadstullen
och stod vid en av staden Leipzigs portar för att
upptaga avgifterna av alla, som kommo in i staden.
Han hade två söner, som bägge fingo studera,
den ene — Friedrich — juridik, den andre —
Adolf — teologi. Denne sistnämnde var en
säregen sluten man med fasta envisa åsikter i allt,
en bokmal och tänkare, poet och historiker. Den
lyska diktkonsten från Goethe och Schiller till
romantikerna var hans livsintresse, för och i den
levde han, men inbunden i sig själv och drömmande
