Sida:Normalupplagan (1911).djvu/317

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

APOSTLAGÄRNINGAKNA, 28. » Men när det hade blif- vitdag, kttnde de icke igen iandet utfin blef vo varse en vik, som hade en strand, dit de beslöto att drifva upp slceppet, om de kunde.

Och de kapade från sig 

ankarena och släppte dem i hafvet och lossade till- lika roderbanden och his^ sade upp bramseglet för vinden och höUo mot stran- den.

Och de tiilffade på en 

landtunga, på hvilken de läto skeppet skjuta upp, och förskeppet fastnade där och förblef orörligt, men akterskeppet bröts sönder af yågomcis häftig- het.

Och krigsmännen ville 

döda fångame, på det att ingen skulle genom sim- mande fly undan.

Men böfvitsmannen, 

som ville rädda Paulus, hindrade dem i deras an- slag och befallde, att de, som kunde simma, skulle först kasta sig ut och gå i land,

och de öfriga söka land, 

somliga på plankor och somliga på stycken af skep- pet. Och på detta sätt skedde, att alla blef vo räd- dade och kommo i land.

KAPITLET. 

Paulua på Sn Mélite. Pranikommen tat Som, predikar han där om Gud» rike. 9S Ap. Q. 27, 26. (5) Mark. 16. 18. OCH sedan vi hade blif- vit räddade, flngo vi veta, att ön hette Mclite.

Och inf ödingarne visade 

oss en icke ringa välvilja, ty de upptände en eld och togo oss alla till sig, för det påkomna regnets skull och för köldens skull.

Men då Paulus bar till- 

samman en hop torra kvi- star och lade dem på elden, kom en huggorpi i följd af hettan ut därifrån och högg sig fast vid hans hand.

Och när infödingarne 

flngo se djuret hänga vid hans hand, sade de sins- emellan : Säkert är denne man en mördare, hvilken Hämnden icke tillät att lefva, ehuru han blifvit räddad från hafvet.

Men han skakade djuret 

af sig i elden och hade in- tet ondt däraf .

Men de väntade, att han 

skulle svälla upp eller plötsligt falla död ned, och sedan de länge hade vän- tat och sett, att intet ondt bände honom, kastade de om och sade, att han var en Gud. T Men i närheten af detta stäUe lågo landtgårdar, som tillhörde den för- nämste mannen på ön, be- nämnd Publius, hvilken upptog och välvilligt här- bergerade oss i tre dagar. Luk. 10, 1». (6) Ap. G. 14, 11. 313