Från Kongo.
Till N.D.A. skrifver signaturen M.D. (underlöjtn vid Södra Skånska inf. reg:tet Juhlin Dannfelt) från Boma den 15 Februari:
För några dagar sedan återkommen hit efter 6 veckors åtnjuten tjenstledighet i och för återvinnande af nya krafter efter många månaders ansträngande arbete i det inre med ty åtföljande sjuklighet, begagnar jag den härifrån i morgon afgående postbåten till Europa att sända eder dessa rader.
Den semester jag sålunda åtnjutit har jag tillbragt utmed hafskusten, der härliga salta bad i förening med ordentlig föda — biffstek alla dagar, ljufligt att smaka, efter att under nära 5 år hafva oafbrutet varit hänvisat till segt get- eller hönskött — gjort mig fullt helbregda, så att jag för närvarande känner mig friskare än någonsin efter min ankomst till Kongo. Härifrån kommer jag att inom kort resa uppåt floden för att återtaga min forna befattning såsom chef för transportväsendet å norra stranden mellan Vivi och Manyanga. Innan dess har jag dock fått mig ålagdt att här afsluta en fransk-Kongo ordbok, på hvilken jag arbetat under mer än ett år och som derefter kommer att tryckas. Hela förmiddagen har jag derjemte förtroendet att få tjenstgöra såsom guvernörens sekreterare, hvilket åter för mig medfört den fördelen, att jag fått bostad i guvernörens hus och får intaga mina mål vid hans bord. Jag kan ock ej nog varmt erkänna all mig visad vänlighet så väl af generalguvernören Jansens som hans ställföreträdare hr Ledeganck, hvilken för närvarande fungerar som chef derstädes, intilldess hr Jansens i Maj återvänder från Europap.
Här i Boma vinner civilisationen terräng med verkliga stormsteg. Domstolarne fungera regelbundet; polis är inrättad: nya byggnader växa upp som svampar, och ett hotell, i hvilket statens samtliga employéer komma att intaga sina måltider, träder i verksamhet den 1 Oktober. Samtidigt dermed öppnas äfven ”les Magasins Généraux”, innehållande allt hvad hvita eller svarta kunna behöfva till föda, kläder, husgeråd med mera sådant. Den unga statens styrelse har ock kompletterats med en ”Inspecteur Général”, och nämnda styrelse utgöres sålunda, förutom den sist anförde, af en generalguvernör, och en vice guvernör, af hvilka två städse komma att vistas i Kongo, under det den tredje i Europa återhemtar krafter. Samtlige tjenstemän hafva uniformerats och indelats i grader. Ryktet förmäler ock, att inom kort en pensionsstat kommer att inrättas, så att hvarje tjensteman efter 10 års tjenst i Afrika kommer att hålla en viss andel af lönen i pension.
Med lifligaste intresse afvaktas de beslut, som kommer att fattas angående den föreslagna och uppgångna jernvägslinien Matadi-Stanleypool. Att dess verkliga längd 480 km, blifvit 130 km, utöfver hvad man ursprungligen beräknat eller utöfver karavanvägens, bör dock ej verka afskräckande, då derigenom en ojemförligt mycket jemnare, mindre konstbyggnader fordrande terräng vunnits samt följaktligen anläggningskostnaden torde blifva mindre och derjemte arbetet lättare utförbart. Den föreslagna linien genomskär dessförutom en bördig högslätt, under det att landet utmed floden är ofruktbart, svårtillgängligt och med korta mellanrum afskuret genom djupa raviner.
Ej utan intresse torde möjligen nedan stående uppgifter vara angående den personal, som utfört i fråga varande jernvägsundersökningsarbete.
Under första året arbetades från Augusti till December med en personal af 1 chef, 2 officerare, 11 ingeniörer och 1 läkare. Af desse återvände före årets utgång till Europa 4 ingeniörer och läkaren för sjukdom, 1 för enskilda angelägenheter, 1 dog. Under andra året fortgingo arbetena från den 1 Maj till den 1 November med 1 chef, 1 officer, 10 ingeniörer och 1 läkare. Af desse återvände 4 under arbetstiden för sjukdom, men de ingeniörer, som qvarblefvo under båda arbetsåren, befunno sig friskare under det senare, hvarigenom ytterligare bestyrkes, att klimatet vid Kongo är för europeer farligast under de första 9 månaderna af vistelsen derstädes.
En ”cause célèbre” är, att man i holländska faktoriet vid Stanleypool nyligen gjort beslag på ett större antal Martini-Henry gevär, med dertill hörande ammunition, afsedda för Tippu Tip. Vederbörande hafva härigenom råkat i en obehaglig dilemma, ty då Tippu är en statens tjensteman och stationschef, torde han näppeligen kunna förvägras att anskaffa nödiga vapen. Med fulla skäl synes dock förtroendet till honom ej vara mer än nätt och jemnt, och i min tanke är han samme oförbätterlige slafjägare och elfenbenstjuf som tillförene, endast att hans jagter för närvarande pågå något längre bort från de hvites bostäder.
Af här anstälde landsmän är kapten Cronstedt, blomstrande som alltid, ”commissaire de port” här i Boma; kapten Schagerström väntas dagligen hit efter att hafva slutat sin treåriga tjenstgöring som befälhafvare å ångaren Stanley, och torde såväl han som maskinisten Wall derefter återvända till Europa. Maskinisten Söderhäll sysslar med att lappa hop gamla ”Belgique”. Gubben Ekblom fortsätter att laga klockor, lägga ormar i sprit och måla hus. Skeppstimmermannen Stenström sysslar med reparation af ångaren Heron. Maskinisten Gustafson bygger broar à la Sjöcrona — konstruktören af den första hängbron vid Kongo. Så vidt jag erinrar mig, äro desse nu anförde de enda här qvarstående landsmännen — hvadan antalet af dessa betydligen sammansmält.
En annan menniska.
Berättelse af Ludovic Halevy.
Den 2 November 1870 klockan half nio på morgonen smög sig löjtnanten wid andra husarregementet Robert de Louvagny, inswept i en lång prestkaftan, en rund hatt med wida brätten nedtryckt på hjessan, mustascherna kortklippta, skor med silfwerspännen och en stor paraply under armen, bort ifrån Metz genom Thionwilleporten. Han kände sig emellertid oaktadt sin förklädnad, en smula orolig för upptäckt, ty han hade fått ett sabelhugg wid Gravelotte och hans ansigte har ärr derefter.
Hwad skulle wäl de preussiska förposterna tänka om en så werldslig tatuering i förening med en andlig drägt? Men de preussiska förposterna tänkte lyckligtwis ingenting. Robert kom oförhindrad igenom. Han war fri.
Man brukar wanligtwis icke ha mer än en fix idé åt gången… Robert hade twå, den ena fullt ut lika fix som den andra: att slåss med preussarna, dem han afskydde, men att dessförinnan, om också blott på fem minuter, återse sin kusin Gabrielle, hwilken han tillbad. Dessa intressen läto sig, dess bättre, förenas. Robert hyrde en segelbåt för att komma öfwer till Arlon på belgiskt område.
I båten begrundade han åtskilligt. Hwar kunde hans kusin för närwarande wistas?… Troligtwis i Picardie, wid Serverette. Robert war ännu samma afton i Bruxelles och morgonen derpå i Amiens… åter en segelbåt ― det är fem mil ifrån Amiens till Serverette. Wid middagstiden strannade en karriol utanför Gabrielles slott. Robert alltjemt i sin falska presthamn, hoppade ur, tog trappan i fyra språng, stötte nästan omkull en mötande betjent och framflåsade andfådd:
“Är… är grefwinnan här på slottet?”
“Ja, herr abbe”, swarade den tilltalade wördnadsfullt. “Fru grefwinnan är på slottet, men fru grefwinnan frukosterar, och fru gref…”
Det är bra, tack!
Robert knuffade åt sidan den förbluffade betjenten och störtade in i matsalen. Han slog ned som en bomb. Det war fem personer wid bordet. Först hans kusin Gabrielle och hennes båda barn, Georges och Pauline, så abbén, och så den engelska guvernanten.
Lilla fyraåriga Pauline kände ögonblickligen igen den unge officeren.
“Kusin Robert!” utropade hon. “Kusin Robert, som är utklädd!”
Barnen klängde sig jublande fast wid hans kappa, medan han sjelf ifrigt bemäktigade sig Gabrielles händer. Han kysste henne som en galning: först högra kinden, så wenstra och så högra igen. Hon utstötte än små skrik och än små skratt under fåfänga bemödanden att komma lös. Robert kysste henne tjugutre gånger i rad midt för näsan på den häpne abbén och den af dygdig harm intagna engelska guvernanten.
Roberts beteende war föröfrigt ursäktligt nog. Han hade ju legat belägrad i Metz twå och en half månads tid, och det war minsann andra kryddor, än bara salt och peppar, man led brist på der borta.
Då hon ändtligen lyckats befria sig ur Roberts armar, fann sig Gabrielle föranlåten att upplysa abbén och guvernanten om , att den unge presten war husarofficer. Derpå fann hon sig föranlåten att säga åt Robert, som wisade sitt gravelottemärke åt barnen:
“Nå, Robert, du frågar inte alls efter min man!”
“Edouard!” swarade han wårdslöst. “Nej, det är sant, hwar är han då?”
“I Paris. Tänk dig, i Paris, blockerad af preussarna. Han är wid 85:te bastionen ― den wid avenue de l'Imperatrice. Jag får bref af honom hwarenda dag genom ballongerna… på groft papper, men du kan aldrig tro, hwad de äro fint skrifna… de älskwärdaste bref… ja, det är sanning, de älskvärdaste!”
“Det har jag ju inte bestridt!”
“Nej, men du ser så retsam ut. Du tror wisst inte, att Edouard kan skrifwa älskwärda bref, men det kan han… han har blifwit en annan menniska… en helt annan menniska. Du skall få se, jag skall läsa upp för dig.”
Då Robert afkastat sin presterliga skrud och blifwit på tu man hand med sin kusin, wille han taga wid saker och förhållanden just på den punkt, der han lemnade dem före belägringen. Alltså makade han sin stol nära, mycket nära, Gabrielles och sökte utan allt för många omständigheter att lägga beslag på twå små hander, hwilka under kejsardömet willigt nog låtit ge sig fångna. Men de twå små händerna hade ändrat natur och Gabrielle sade med olympisk wärdighet och ett allwar, som icke hade en gnista af koketteri i sig:
“Flytta din stol, min wän… Nej, längre ändå. Du kan wäl begripa, att nu…”
“Nå, hwad är det nu?”
“Åh, Edouard…”
“Prat, det är inte för Edouard. Det är för…”
“För hwad?”
“För att jag har klippt mina mustascher. Du tycker, jag är ful.”
Gabrielle skrattade.
“Nej, wisst inte, jag försäkrar dig, twärtom, det der ärret klär dig.”
“Nå, då så…”
“Då så… Hwad du är oresonlig! Har jag inte sagt dig, att Edouard är en annan menniska? Att, att… plåga mig inte nu! Det är i alla fall roligt att se dig igen. Om du wisste, hwad jag ofta har tänkt på dig!”
“Nå, än jag på dig då! Jag swor öfwer Bazaine och dyrkade dig. Den ena timmen swor jag, den andra dyrkade jag. Det har warit mitt lif under månader. Och nu tar du emot mig på det här sättet! Hwad har jag gjort för ondt? Inte är det mitt fel åtminstone, om Metz har kapitulerat.”
“Nej, det är jag öfwertygad om. Men hör nu på, Edouard, ja, om du wisste… se hit ett tag! Det här skrinet är fullt af hans bref. Jag har numrerat dem, de äro nio stycken. Wänta, skall du få höra!”
“Men jag har inte kommit hit för att läsa Edouards bref, inwände Robert missnöjd.”
“Nej, det kan jag nog tro, men jag will det. Åh, du skall få se, att du skall bli riktigt rörd till slut. Att han inte tänker på någon fara och önskar batalj, det förwånar mig inte så mycket, ty jag wet, att han är tapper som ett lejon. Men att han kan härda så tåligt ut med att han tråkigt, det tycker jag först är hjeltemod. Att han kan finna sig i Paris utan fester, utan nöjen, utan teatrar, utan någonting, som han är wan wid, och att han skrifwer till mig, hans hustru, bref på fyra tätskrifna sidor hwarenda dag, det är ju ett underwerk. Men han är en annan menniska. Du skall få höra.”
Och Gabrielle började uppläsningen af ballongpostens skatter. Det war en lektyr, som till följd av kommentarier och anmärkningar warade öfwer twå timmar. Det måste tillstås, för att hedra sanningen, att dessa bref woro wärda allt pris… lågande af hänförelse, förtroende, fosterlandskärlek, mod och, framför allt, lågande af kärlek.
Här och der kommo några små, rörande och trohjertade fraser om ånger och goda föresatser… I synnerhet war det en sida. Edouard berättade, att han hade gjort sig en winterrock af en pelskappa, som tillhörde Gabrielle… och på tal om denna kappa kastade han en lång återblick till det förflutna. Gabrielle darrade på rösten och fick tårar i ögonen, då hon läste upp det.
“Wet du, Robert, afbröt hon, det fins stunder, då jag nästan håller af både preussarna och republiken, ty utan dem skulle Edouard aldrig ha skrifwit sådana här saker till mig. Det är, som om jag hade fått igen min man, min man sedan förr i tiden, sedan mycket långt tillbaka… ty jag wet nog, att han inte war så alldeles mönstergiltig… Men det kan ju inte heller jag skryta med. Jag tror, man andades en farlig luft under kejsardömet… Jag skall läsa fortsättningen om pelskappan… Jag kan den för resten utantill.”
Hon började åtnyo och fick ånyo tårar i ögonen.
Men Robert, han war icke rörd; han hade endast tappat koncepterna helt och hållet, så att han wisste hwarken ut eller in.
Jo, det är en herrlig figur, jag gör, tänkte han ursinnig. Utan mustascher, uppspetad på en taburett och dömd att åhöra de der uppbyggligheterna! Hwad f-n hade jag här att göra? Kunde jag inte ha gett mig af till armén wid Loire direkt så gerna…
Bordet är serveradt, ljd det högtidligt från betjenten.
Robert drog en suck af lättnad. Gabrielle hade hunnit till hälften af det nionde brefwet och hon förskonade honom från slutet.
Senare på dagen, efter det att barnen förts till sängs, hade de en ny tête à tête. Robert, som bliwit alldeles förkorrad af breftortyren, hade hemtat sig en smula efter middagen. Nu har hon ju för öfrigt läst upp dem allesammans, sade han till sig sjelf, det wapnet kan hon inte längre bruka. Han funderade ett ögonblick och så slog han an den ömma strängen:
“Jag skall resa i morgon… Hwem wet, när wi råkas igen? — Kanske aldrig!” började han lågt med wek stämma.
Gabrielle slog upp sina wackra ögon, hon såg en liten smula uppmjukad ut och Robert war icke sen att begagna tillfället. Blixtsnabbt makade han taburetten intill hennes sida och lyckades werkligen fatta en af de små, för ögonblicket mindre än nyss, motsträfwiga händerna.
Då öppnades hastigt dörren till lilla salongen och kammarjungfrun Rose trädde in med ett bref i handen.
“Ballongen har kommit, fru grefwinna, se här!” och hon räckte fram brefwet.
Det war det tionde. Och äfwen det fick Robert till lifs. Allt i samma andra, som de nio, kanske om möjligt ännu ömmare och för honom ― ännu outhärdligare. Gabrielle blef nästan hysterisk af förtjusning.
“Lemna mig, Robert!” utbrast hon snyftande. “Lemna mig ensam med mitt bref! En annan gång, min wän. Au revoir!”
Det war i sanning omöjligt att taga upp kampen gentemot denne äkte man, hwars bref ramlade ned som från skyarna. För Robert fans blott en utwäg: att resa. Och det gjorde han.
Fyra dagar senare hade han det nöjet att befinna sig i franska armén och i strid med preussarna. Han kom just i rätt tid till slaget och segern wid Coulmiers. Sex månader af faror, försakelser och fältlif öppnade sig för honom. Han gjorde sin pligt, men öfwer allt och alltid, under kriget mot tyskarna wid Paris, wid Beaune-la-Rolande, Loigny, Cheville, Marchenoir och Tertre-Rouge, döende af hunger, trötthet och köld, öfwer allt och alltid, i Versailles, Neuilly, på Baleriens höjder, i kulregnet wid Porte Maillot, framför de brinnande Tuilerierna, i regn och solsken, frost och tö, hörde han det ringa i sina öron: “Edouard har blifwit en annan menniska.”
Att Edouard af själ och hjerta kunde slåss, det fann Robert ingen swårighet att antaga, men att Edouard skulle ha blifwit en annan menniska, en stadig, aktningswärd äkta man, den tanken kunde icke slå rot i Roberts hjerna. Nej, republiken och Jules Favres cirkulär woro icke nog att åstadkomma dylika underwerk.
En morgon i slutet af maj månad fann Robert tillfälle att skaffa sig ledighet och en jernwägsbiljett till Serverette. Han brann af otålighet att återse Gabrielle och att försäkra sig om halten af Edouards pånyttfödelse till ― en annan människa.
Den älskwärdaste tafla tedde sig för hans blickar, då han gjorde sitt inträde i salongen. Edouard på alla fyra, med ett betsel mellan tänderna, kröp omkring på mattan, och lille Georges, med piska och tömmar i hand, satt på faderns rygg och ropade af alla krafter: “hopp, pappa, hopp!” medan Gabrielle beqwämt uppkrupen i en stor länstol, skrattade som ett öfwerlyckligt barn.
Under middagen och hela aftonen talade Robert med ironisk skärpa om kommunen och dess anhängare.
“Jawisst, min wän”, inföll Gabrielle, “de woro banditer, det tillstår jag, men jag har i alla fall en wiss kärlek till de der herrarna. Det war ju för deras skull, som Edouard blef twingad att taga sin tillflykt hit bort. Förr tyckte han altid, att Serverette war den tråkigaste wistelseort under solen. Nu, tack ware kommunarderna, till hälften af nödwändighet, till hälften af egen förtjenst, har han want sig wid landtlifwets lugna enformighet. Han sysselsätter sig med sin familj, går omkring på egorna, studerar landtbruk, sätter sig in i anwändandet af nya åkerbruksredskap, är alldeles betagen i barnen ― och en liten smula i mig med. Kort sagdt, allt hwad jag drömde och hoppades under kriget, då jag fick ballongbrefwen, du wet, det har blifwit werklighet. Wi komma att stanna här både sommaren och hösten och kanske wintern med. Edouard will inte höra talas om Paris. Inte sant, Edouard, du får hjertat upp i halsgropen bara jag nämner det ordet?”
Ja, min älskling, ända upp i halsgropen.
Makarnas händer sökte och funno hwarandra twärs öfwer bordet, midt för näsan på Robert, som följande morgon skyndade att förena sig med armén i Paris, lika snabbt, som han sex månader förut skyndat att förena sig med armén wid Loire.
Det war icke något twifwel mer, Edouard hade blifwit en annan menniska.
(Forts.)
Nya Hästförsäkringsbolaget i Tranås,
det billigaste inom riket, mottager försäkringar genom undertecknad. Inga afdrag vid dödsfall. Liden förlust genom sjukdom eller olyckshändelse ersättes efter värdering, sedan djuret tillfrisknat. Premien med läkarevård 2%, utan lägre, växlande.
Agent för S. Asbo och Bjäre härad: Veterinär G. A. Gäfvert, Engelholm.
Olycksförsäkrings-Bolaget
NORDEN
i STOCKHOLM
afslutar försäkringar genom dess agent härstädes Veterinär E. O. KULLBERG.
En 18-årig yngling,
som sedan tre års tid innehar plats å kontor, önskar den 1 Augusti plats å något helst större handelskontor. Sökande sköter enkel bokföring jemte tysk och svensk korrespondens. Finaste betyg och referenser. Svar till “Z” poste restante Malmö.
Undervisning i guitarrspelning
meddelas mot billig afgift af A. Adlerberth.
Hingsten
“The Cellarer”
är från och med den 14 Maj stationerad å Ljungbyhed adr. Herrevadskloster.
Syndetikon,
flytande lim, beredt af fiskblåsa och ben, är det bästa limmedel för hushållet. Det limmar och kittar allt sönderbrutet såsom möbeldelar, papper, lädervaror, glas, porslin, marmor, alabaster och gipsfigurer, elfenben, sköldpadd m. m. Till salu i Engelholm uti
J. P. Killberg & Sons Bokhandel.
25 ark linieradt Postpapper
samt
25 st. hvita Kuvert
erhålles för 25 öre uti
J. P. Killberg & Sons
Bok-, Musik- & Pappershandel.
Decimalvågar
hos N. C. Granstedt.
NAPHTALINKAMFERT,
bästa medel mot mal i kläder, pelsverk, möbler o. d., från apoteket "Hvita Björn" i Stockholm endast hos N. C. Granstedt.
Bomulls-Strumpgarner
i äkta färger nu hemkommet hos N. C. Granstedt.
Prima svenska
Rapskakor
från M. E. Delblanco i Göteborg hos N. C. Granstedt.
― 42 ―
scenerna, men nu började jag springa, så snart jag kommit väl ur kyrkan, och, jag lofvar det, jag sprang nästan hela vägen hem.
― Detta var då orsaken, hvarför ni såg så trött ut, då ni ko in, morfar ― sade Annie. ― Vi kunde icke begripa, hvad som kommit åt er.
― Nå vidare, ― fortfor den gamle mannen, ― så snart jag möjligen kunde aflägsna mig från er, sedan jag kommit hem, gick jag och stängde mig in i mitt sofrum, framtog i största hast ur lärftpåsen gipsmassan och tog ett aftryck, ett vackert aftryck, ett fullkomligt aftryck! Jag frambragte aldrig något bättre, då jag hade ständig öfning, Annie. Då jag satt ned på sängkanten och betraktade Shakspeare …min Shakespeare, erhållen med så mycken fara och gjord af mina egna händer, så hvit och ren och vacker, just kommen ut från formen, kunde jag, gammal som jag är, knappt hålla mig ifrån att dansa af glädje.
― Och likväl, morfar, ― sade Annie i förebråendn ton, ― kunde ni behålle all denna glädje för er sjelf! Ni hade hjerta att stänga mig derifrån!
― Det var illa, min älskling, illa af mig att icke förlita mig på dig… Jag är ledsen deröfver nu. Men glädjen varade ganska kort, endast från eftermiddagen till aftonen. På aftonen, om du kommer ihåg, gick jag ut till slagtaren för att köpa något till min egen qvällsmat, något som jag kunde hitta på att styrka mig med, innan jag gick till sängs (du kunde litet föreställa dig, huru väl jag behöfde gå till sängs den natten). Då jag kom in i boden, voro flere menniskor der. Och hvad tror du väl, att de talade om? Det går en rysning öfver mig bara jag tänker derpå. De talade om ett gipsaftryck som blifvit taget på ett bedrägligt sätt och taget just från Stratfors byst!
― 43 ―
Annie bleknade genast igen vid denna del af berättelsen. Hvad Julius Cæsar beträffar, så, ehuru han icke yttrade ett ord, var han synbarligen lidande af ett andra anfall utaf den sympatetiska kallsvett, som redan hade besvärat honom. Han begagnade bomullsnäsduken mera ifrigt än någonsin just i detta ögonblick.
― Slagtaren höll på att tala, då jag kom in, ― forfor mr Vray. ― “Hvem ha' de' varit, som tog'et”, sade den gynnaren (hans grammatika och uttal voro alldeles förskräckliga, Annie). “Ingen känner det ännu; men kyrkorådet skall nog få reda derpå till i morgon, och då blir han tagen sjelf”. “Ah”, sade en liten torr man, klädd i svart, “han skall blifva straffad och vrida sig som en mask, derför att han tagit en mask… eller huru?” De skrattade, ordentligt skrattade åt denna dumma ordlek. Sedan frågade någon annan, huru man fått reda derpå. “Somliga säga”, svarade slagtaren, “att han blifvit sedd genom fönstret af några pojkar, som händelsevis tittade in; somliga säga, att ingen vet besked derom mera än kyrkvaktarne, och de vilja ingenting omtala förr, än han blifvit fångad.” “Godt”, sade en qvinna, som väntade med en korg att blifva betjenad, “men huru vilja de få tag i honom?… Två kotletter, var så god, då ni är i ordning… det är hvad jag vill ha… hur vilja de få tag i honom?” “Mycket lätt, jag ansvarar derför”, sade mannen, som gjort den dåliga ordleken. “För det första, så utfärda de kungörelser med utlofvad belöning för hans gripande; för det andra förhöra de folket, som visat kyrkan; för det tredje”… “Maka er undan!” ropade qvinnan, “jag önskar, att jag kunde få mina kotletter”. “Der äro de, madam”, sade slagtaren, i det han skar utaf kotletterna, “och om ni vill veta min åsigt i denna sak, så är det den: de skola ofördröjeligen transportera honom”. Det kunde
