Sida:Norra Skåne 1890-01-18.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs



Ett besök hos Christer Posse i M’Pozo.

Ur ett nyligen utkommet arbete “Kongominnen af Skeppar Lärka”, under hvilken pseudonym döljer sig underlöjtnanten G. Pagels, tillåta vi oss hemta nedanstående liffulla skizz, som skildrar sammanträffandet med den så tidigt bortryckte unge man, som föll på sin post, just då han, efter allt utseende att döma, var på väg att bryta sig en bana genom framgångsrikt civilisationsarbete i de svartes verldel.

Det var omkring kl. 11 f.m. Solen stod nästan i zenith. Hade du kunnat samla dess brännande strålar i en enda lina, skulle hettan varit tillräcklig att konkurrera med sjelfva Oreus, som dock lär vara jättedegeln för till och med mosaiske gångbart myntsamlande flinthjertans lösning. Ej en vindpust, och dock skummade den mäktiga Kongo mellan sina vid Vivi lodräta stränder, som om oceanens starkaste driffjedrar satt dess oroliga hvirflar i rörelse. Yellalafallen ligga just bakom den östliga klippa, på hvars topp Stanleys improviserade artilleri är uppstäldt. Man hör det vilda bruset från en flod, som på vissa ställen rullar fram mellan milsvidt skilda stränder och återigen på andra pressar sin väldiga vattenmassa mellan klippor, som kunna “ta’ hvarann’ i hand.

Midt öfver floden på södra stranden ligger M’Pozo vid floden af samma namn. Denna flod löper igenom en, hvad vegetationen angår, luxuriös ravin och kastar sitt svartfärgade bidrag till Kongoflodens vattenmassa. Den östliga stranden klifver gradvis upp mot den blå etern. Tre små hvita hyddor vid foten af det sluttande planet afteckna sig skarpt mot den gulaktiga marken. Det är M’Pozos nybygda station. Ett par hundra bambukäppar, några mattor af palmblad, ett dussin negrer och talrika käpprapp från en lång, något lutad hvit gestalt hafva på få dagar åstadkommit denna lilla station.

Gamle, hederlige Christer! Jag ser dig än som du stod, då din lilla station nyss var färdig. “Chicoten” under armen. De blå ögonen, ömsom småleende “af artighet” åt något träffande yttrande från någon af dina gäster, ömsom sprutande eld och lågor, om en af dina befallningar ej ögonblickligen åtlyddes. De skapade dig ett hem i M’Pozo. Låt vara, att en och annan krokodil försökte “in natura” taga valuta för den badbiljett eller att en och annan skorpion smög sig in i den “shimbaeck” nattetid och med sin giftiga akterdel påminte dig om fördelen att hålla dina fötter och ben väl skyddade. Hvarför, ack hvarför fick du ej bli qvar? Antagligen har du det bättre, der du nu är.

Under det att jag låter mina minnen från Kongo passera revy under min ovana stålpenna, kan jag ej utan ett halt släppa dig, M’Pozo, och din då ännu lefvande, trofaste chef ur sigte. Din höga gestalt ligger nu bäddad under en brännhet sand. Tornadon slår sina mäktiga vingar öfver din graf, ösande himmelska tårar på densamma. Schakalen uppstämmer sitt ömkliga nattjut, och flodhästen idislar blommorna på din ökenartade sarkofag. – En gammal kamrat ditlägger en krans, flätad af vänskapens och minnets anspråkslösa eterneler. “God bless you”, sade du sjelf mången gång. Nu, då du ej är mer, ber jag att få returnera de hjertliga orden.

Jemna årtag, ackompagnerade af en monoton sång, höras från floden. En hvit båt lastad med diverse lådor, tygbalar, romdamejeaner, etc, framdrifven af fyra kruboys, som med sjömäns kraft och färdighet handterade de långa askårorna, samt styrd af en i akterns stående “headman”, svänger raskt rundt udden vid inloppet till M’Pozo poden. Med en skicklig rörelse af sin långa styråra bringar “headmannen” båtens för upp på den sandiga stranden. Där står en högrest gestalt. De trofasta, blå ögonen äro något blodsprängda. En hvit hjelm skyddar hufvudet mot solen, och den något böjda kroppen omslutes af en snöhvit linneklädning. En ung man, som varit sittande i båtens akterdel, reser sig upp vid åsynen af männen på stranden, springer ledigt i land och helsas med ett hjertligt: “välkommen, i dag blir du hos mig hela dagen.”

Sedan den långe mannen, som är stationens chef, gifvit sina order i och för båtens aflastnng, begåfvo sig de unga Kongofararne upp till stationen, hvarest på en af bambu flätad veranda ett bord med diverse lifsförnödenheter äro framsatta. Man slår sig ned, under det att den unge gästen berättar, hvad nytt som passerat sedan de sist skildes åt. Den unge gästen är nemligen befälhafvare på en liten proper och kraftig ångare, som ligger midt emot M’Pozo just nedanför Vivi station. I dag har han fått permission, och hvad är naturligare än att passera den hos vännen och landsmannen i M’Pozo. Ett ljudeligt “Cusinieru toala moamba” (kock, tag hit moamban) stör för ett ögonblick det lifliga samtalet. Den rykande “Moamban”, tillagad på äkta flottvis i ett rymligt kärl af svart, inhemsk lera, bäres till bordet af en ståtlig negerflicka, hvars ungdomliga gestalt omslutes af en sid hvit klädning. Flickan hade ej den platta, breda näsa och stora oaptitliga mun, som föröfrigt karaktiserar negerrasen. Hennes var liten och välbildad, läpparne, ehuru mörka, små och retande. Det är “prinsessan från Kabenda”, chefens underdåniga slafvinna. Han har fått henne till skänks, och derför får hon tjenstgöra som “lavatrice” på stationen, ehuru hennes medfödda lätja hellre förmår henne att sitta i solskenet och rökande en kort lerpipa drömma – om hvad? Jo qvinnohjertat är sig nog likt, antingen det klappar under en hvit eller svart hud.

“Oo come here”: och på chefens rop framlinkar en liten byting om 7 à 8 år, svart som sot, med bländande hvita tänder och ett par ögon, som ej kunna uppvägas med diamanter. En riktig liten engel i svart. “Toala Malaffo”; och den lille muleken frambar en väldig kalebass, fyld med skummande palmvin. Pojken är barfota, och hans små fötter äro på ett grymt sätt marterade af jiggern, dessa för ögat knapt synliga insekter, som tränga sig under skinnet, hvarhelst set är bart, och anställa plågsamma härjningar, om de ej i tid uttagas.

Sjelfva jiggersuttagningen är en blandning af plåga och njutning. Du har fått en jigger någonstädes i foten. En brännande klåda förråder den lille grymmes inkräktning på det, som tyckes, fridlysta området. Men se dessa krabater genera sig hvarken för skor eller strumpor. De arbeta sig in med en ihärdighet, som borde väcka ens beundran, såvida ej följderna voro allt annat än angenäma. Nog af. Du har en jigger i foten. Muleken ropas. Utsträckt p¨å en stol, rökande din pipa eller cigarett, bereder du dig på tortyren. Muleken knäfaller framför dig och blottar din fot. Hans skarpa öga upptäcker snart en liten gulaktig blåsa, i hvars midt en liten svart punkt kan skönjas. Detta är jiggers bo, som den redan bygt sig under huden. Får den ostördt hålla på, har den snart skaffat sig ett helt regemente liktänkande, blodtörstiga kamrater, som hastigt sprida sig litet hvarstans på din fot. Hettan är odräglig. Pojkens lätta fingrar åstadkomma en slags kittling på den brännande foten, som ej är oangenäm. Dina ögon slutas ofrivilligt, och du hänger dig åt en sybaritisk slummer. “Aj som fan”, ropar du, om du är svensk, och rycker foten åt dig, då muleken med en nål eller en spetsad trästicka öppnar den lilla gula blåsan. Nu är den behagliga delen af operationen undanstökad och efterträdes af en brännande sveda. Snart visar emellertid gossen på ändan af sin provisoriska lansett en liten gulaktig påse, stor som ett knappnålshufvud och innehållande tusentals jiggerämnen. På det angripna stället märkes ett ganska djupt, mörkrödt sår, som, om du är gammal och försigtig afrikan, genast täckes med linneskaf, doppadt i karbolsyrelösning. Nu kan du ostördt ligga i din stol, sparka och svära en stund allt efter din disposition och din lefvers beskaffenhet för tillfället, under det att muleken “slår ihjäl” jiggernästet. Operationen är enkel, men kanske den skulle kunna sätta myror i hufvudet, för att ej säga jiggers i fingrarne, på mer än en europeisk läkare, som ej kände till hemligheten att behålla jiggercellen hel vid uttagandet. Jag kunde ej underlåta att nämna några ord om dessa rofdjur, som isynnerhet i M’Pozo voro särdeles talrika och lemnademer än ett, äfven kroppsligt, minne af de oförgätligt angenäma stunder, jag tillbragte på denna station. (Forts.)