om jag visste vägen, så vet jag inte hur mycket jag skall kräfva heller.” — ”Åhja, jag skall nog säga dig det; du skall gå till fjellet här borta vid hagen, och taga den klubban som ligger der och knacka på bergväggen,” sade Mästermön. ”Då kommer der ut en, så det gnistrar af honom, den skall du säga ärendet ditt, och när han spörjer dig huru mycket du skall ha, säger du: ’så mycket som jag kan bära.’ Ja, det skulle han nog komma ihåg, sade han, och så satt han inne hos Mästermön hela dagen, ända tills det led mot qvällen, och han hade gerna sutit der tills nu, om icke Mästermön hade påmint honom, att han nog fick åstad efter brandskatten, förrän resen kom. Han måste då i väg, och så gjorde han precist som Mästermön hade sagt han skulle göra; han gick bort till fjellväggen och tog klubban och knackade på. Så kom der en, så gnistorna flögo om både ögon och näsa på honom. ”Hvad vill du?” sade han. ”Jag skulle hit från resen och kräfva brandskatten åt honom,” sade kungasonen. ”Hur mycket skall du ha då?” sade den andra igen. ”Jag tager aldrig mera än jag orkar bära med mig, jag,” sade kungasonen. ”Det var väl du inte skulle ha ett helt hästlass!” sade han som kommit ut af fjellväggen. ”Men kom nu med mig in!” Det gjorde kungasonen och der fick han se guld och silfver, må du tro; det låg inne i berget, som stenhoparne i en åker, och så fick han en börda så stor han kunde bära, och med den gick han sin väg. Då nu resen kom med getterna om qvällen, gick kungasonen inne i stugan och trallade och sjöng igen, likasom de två andra aftnarne. ”Har du varit i helvete efter brandskatten?” sade resen. ”Ja, jag har nog det, husbond,” sade kungasonen. ”Hvar har du den då?” sade resen igen. ”Guldsäcken står derborta vid bänken,” sade kungasonen. ”Det vill jag se på,” sade resen och gick bort till bänken; men så stod säcken der, och det så full, att guldet och silfret
