hem och omtalade hvad som händt honom; men fadren sade att han var ett harhjerta; trollen hade aldrig skrämt honom från att hugga då han var ung, mente han.
Andra dagen skulle den andra sonen åstad, och då gick det precis på samma sätt. Då han hade huggit några hugg i granen, kom trollet äfven till honom och sade: ”Om du hugger i min skog, skall jag dräpa dig.” Gossen tordes knappt se på trollet, kastade yxan ifrån sig och tog till fötterna liksom brodren, och fullt lika fort. Då han kom hem igen, blef fadren åter vred och sade, att aldrig hade trollen skrämt honom då han var ung.
Tredje dagen ville Askepilten åstad. ”Ja du,” sade de båda äldste, ”du skall väl göra saken bra ifrån dig, du, som aldrig förr har varit ute genom dörren.” Han svarade icke något på det. Askepilten; han begärde bara att få en dugtig matsäck med sig. Modren hade intet sofvel, och satte derföre på grytan för att ysta litet åt honom; osten fick han i renseln och gaf sig på väg. Då han hade huggit en stund, kom trollet äfven till honom och sade: ”Om du hugger i min skog, skall jag dräpa dig.” Men gossen var icke blyg; han sprang bort till renseln efter osten och klämde den så att moset sqvatt. ”Tiger du icke,” sade han till trollet, ”så skall jag klämma dig som jag klämmer vattnet ur denna hvita sten!” — ”Nej, kära, skona mig!” bad trollet, ”jag skall hjelpa dig hugga.” Ja, på det vilkoret skonade då gossen honom, och trollet var dugtigt till att hugga, så att de fingo fällda och upphuggna många tolfter på dagen. Då det led mot qvällen, sade trollet: ”Nu kan du följa mig hem, det är närmare hem till mig än hem till dig.” Ja, gossen gick med, och då de kommo hem till trollet, skulle trollet göra upp eld i spiseln, medan gossen skulle gå efter vatten till grötgrytan; men der stodo två jernämbar, så stora och tunga att han icke en gång orkade röra det ena ur fläcken. Så
