Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
106
EN TJÄDERLEK I HOLLEIA.

vingarne och flyttade till ett annat träd, der han åter begynte sitt bedrägliga spel.

«Jag kunde just tro det,» sade Per förargad. «Nu är han ute igen, gamlen. Det tjenar aldrig i tiden till någonting att hålla på honom, lika gerna kunde man hålla på himmelens skyar. Nej, låt oss gå litet längre norrut, der sitter flera fåglar, och d’ä’ kanske någon af dem, som törs öppna näbben, hur rädda de än ä’ för det här odjuret, som jag vånnar fan måtte ta!»

«Vet du hvar gamlen brukar spela solgångsspelet?» frågade jag

«Ja, det vet jag väl,» svarade Per. «Han spelar det i en fura på en liten bergknalle här nere i Hyttetjärnsmyren; men det är inte lätt att komma åt honom der, för furan ä’ så orimligt hög och lång.»

«Dit måste vi gå,» sade jag. «Men eftersom du tror dét är bättre, kunna vi först gå litet norrut.»

Vi gingo ett stycke i den föreslagna riktningen förbi en ofantligt stor rullsten, som Per kallade Mjölne-Ragnhild, längs södra kanten af Löndalsmyren. Men vi hörde icke en enda fågel spela. Per Sandaker undrade mycket hvart de alla hade tagit vägen och kom slutligen till det resultatet, att slagsmålet hade jagat bort dem eller gjort dem så rädda, «att de inte tordes knysta». Dagen började ljusna, då vi hörde en knall långt norrut på Sandtjärnåsen, der Per berättade att han och kaptenen brukade ha björnbete liggande, och hvarifrån mannen icke hade långt till sin säter och det ställe i Sognedalen, der han bodde. En stund