«Nej, nu kom jag,» sade han, «men det har väl varit någon, som har tagit min skepelse.»
Då började hon komma till sig sjelf igen; men hon blef inte alldeles riktig förr än lång tid efter, och hon berättade, att hon alldeles tyckt, att både han och hela slägten och alla grannarne hade varit der. Han tog henne genast med sig ned till bygden, och för att det inte skulle komma mera otyg vid henne, höll di bröllop med det samma och medan hon ännu hade på sig de underjordiskas brudestass. Kronan och hela grannlåten hängdes upp på Melbustad, och den skall vara der än i dag.» —
«Detta har jag hört skall ha händt i Valders, Berthe,» sade jag.
«Nej, det hände, som jag säger, i Halland,» sade hon, «men då jag var hemma, hörde jag en Valdersbo tala om någonting, som hade händt der, och det var så som jag nu skall berätta.
«Det var en flicka på en gård någonstädes uppe i Valders, som hette Barbro, och hon låg till säters i fjället. En dag då hon satt och sysslade med sitt, hörde hon huru det ropade borta i en hög:
«Kung Haaken! Kung Haaken!»
«Ja,» skrek kung Haaken, så att det ljungade i alla högarne.
«Kung Haaken, min son, vill du gifta dig?» ropade det långt borta i en hög.
«Ja, det vill jag,» sade kung Haaken, «om jag kan få Barbro, som går och stökar borta i sätern.»
