Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
204
MAKRILLDRAG.

«Den trollkäringen tror jag inte skall rifva upp någon blåst åt oss,» sade jag, då jag såg, att vattnet färgats rödt af dess blod. Strax derefter flöt den upp högljudt stönande och vände buken i vädret. Rasmus var ej sen till att hugga i med båtshaken och halade den med min tillhjelp in i båten. Han var mycket glad åt den tran han skulle få, vände det tunga djuret från den ena sidan till den andra, pysslade om det som ett lindebarn och försäkrade, att det var ett smäckfett sjötroll, som han hjärtans gerna skulle förvandla till skosmörja och lampolja.

Under detta prat om troll och trollkäringar, som rifva upp oväder, erinrade jag mig en besynnerlig trollkäringhistoria, som jag trodde mig ha hört af Rasmus i min barndom, men i så oklara drag, att jag icke ens visste om jag hade hört eller drömt den. Jag frågade Rasmus om han icke hade berättat mig en sådan historia om tre trollkäringar.

«Jaså den,» svarade han och skrattade, «den hör till det slaget som kallas skepparelögner nu för tiden, men förr i verlden trodde de det som Fader Vår. Gamla farfar talade om den för mig, då jag var en liten pys, men om det var hans farfar eller farfars far som var kajutvakten, det kan jag inte erinra mig. Nog af, så här gick det till:

«Han hade farit med en skeppare som jungman hela sommaren, men då de skulle ut på höstresa, kom det en oro öfver honom, och han ville inte vara med. Skepparen tyckte bra om honom, för fast han var bara