Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/266

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
216
PEIK.

nya grytan, och den tog han och satte midt på golfvet. Gästerna trodde att kungen icke var riktig i hufvudet, och de gingo der och knuffade på hvarandra och småskrattade åt honom, och han gick omkring grytan och kacklade och kacklade och sade allt emellanåt: «Ja, ja, vänta bara litet, — vänta bara litet, nu kokar den snart,» — men det kokade inte. Då märkte han, att Peik hade varit ute med sina narrpinnar och narrat honom igen, och nu ville han åstad och dräpa honom.

Då kungen kom, stod Peik ute vid logen.

«Ville hon inte koka?» sade han.

«Nej, det ville hon inte,» sade kungen; «men nu skall du få umgälla det,» sade han och ville fram med knifven.

«Det kan jag väl tro,» sade Peik, «du tog ju inte kubben med.»

«Är det inte lögn du far med igen?» sade kungen.

«Det är kubben det beror på. Grytan kokar inte utan den ...» sade Peik.

Hvad skulle han då ha för den? — Trehundra daler var den väl värd; men för hans skull fick den gå för två, sade Peik. Så fick han kubben och reste hem med den och bjöd främmande och lagade till gästabud och satte grytan på kubben midt inne i salen. De främmande trodde, att han hade blifvit rent från vettet, och de gingo der och bara gjorde narr af honom, och han kacklade och kacklade omkring grytan och sade, rätt som det var: «vänta litet, nu kokar hon, nu kokar hon snart!» — men det gick inte bättre på kubben än på