Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
255
öster om solen och vester om månen.

var det, det visste hon, «och dit kommer du sent eller aldrig,» sade hon; «men du skall få låna min häst, så kan du rida till östanvinden och spörja honom, kanske han är bekant der och kan blåsa dig dit. När du är kommen fram, så behöfver du bara slå hästen under örat, så går han hem igen.» Och så gaf hon henne guldrocken. «Kanske du kan få gagn af den,» sade käringen.

Hon red i många dagar och lång tid, innan hon kom dit; men sent omsider kom hon fram och så sporde hon östanvinden, om han kunde säga henne vägen till prinsen, som bodde öster om solen och vester om månen. Ja, den prinsen hade han nog hört talas om, sade östanvinden, och slottet med, men vägen visste han inte, för han hade aldrig blåst så långt. «Men om du vill, så skall jag följa dig till bror min, vestanvinden, kanske han kan veta det, för han är mycket starkare; du kan sätta dig på min rygg, så skall jag bära dig dit.» Ja, hon gjorde så, och det gick friskt nog. Då de kommo fram dit, gingo de in och östanvinden sade, att den han hade med sig, det var hon, som skulle ha haft prinsen, som bodde på slottet, som låg öster om solen och vester om månen; nu reste hon och skulle leta rätt på honom igen, och så hade han följt henne hit och ville gerna höra om vestanvinden visste, hvar slottet var beläget. — «Nej så långt har jag aldrig blåst,» sade vestanvinden, «men vill du, skall jag följa dig till sunnanvinden, för han är mycket starkare än någon af oss och han har flackat både vidt och bredt; kanske kan han säga dig det. Du kan sätta dig på min rygg, så skall jag bära