Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/314

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
256
öster om solen och vester om månen.

dig dit.» Ja, hon gjorde så; de reste till sunnanvinden och voro icke länge på vägen, det vill jag lofva. Då de kommo fram, sporde vestanvinden om han kunde säga henne vägen till det slottet, som låg öster om solen och vester om månen, för det var hon, som skulle ha prinsen, som bodde der. — «Jaså,» sade sunnanvinden, «är det hon? Ja, jag har vankat något hvarstans i min tid,» sade han, »men så långt har jag aldrig blåst; men vill du, så skall jag följa dig till bror min, nordanvinden; han är den äldste och starkaste af oss allesammans, och vet inte han hvar det är, så får du aldrig i verlden veta det. Du kan sätta dig upp på min rygg, så skall jag bära dig dit.» Ja, hon satte sig upp på hans rygg, och han i väg, så att det hven om dem. De sölade inte på vägen.

Då de kommo dit, der nordanvinden bodde, så var han så vild och galen, att det stod som en kall pust af honom lång väg. «Hvad vill ni?» skrek han på långt håll, så att det gick kallkårar öfver ryggen på dem. «Åh, du får inte vara så sträng af dig,» sade sunnanvinden, «för det är jag, och så är det hon, som skulle ha haft prinsen, som bor på slottet, som ligger öster om solen och vester om månen, och nu vill hon spörja dig om du har varit der och kan säga henne vägen, för hon vill gerna finna rätt på honom igen.» — «Ja, jag vet nog hvar det är,» sade nordanvinden, «jag har blåst ett asplöf dit en enda gång, men då var jag så trött, att jag inte orkade blåsa på många dagar efter. Men är det så, att du ändtligen vill dit och inte är rädd för att vara med mig, så skall