Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
25
EN GAMMALDAGS JULAFTON.

Men så länge han dansade, sjöng han» — här öfvertog mamsell Lise tomtens roll och sjöng i hallingtakt:

«Ja, du har ätit upp gröten för tomten, du,
Och du skall få dansa med tomten, du!

Och har du ätit upp gröten för tomten, du,
Så skall du få dansa med tomten, du!»

Under tiden hjelpte jag till genom att stampa takten med bägge fötterna, medan barnen stojande och jublande tumlade om hvarandra på golfvet.

«Jag tror ni tar taket af stugan, barn; ni väsnas, så det värker i mitt hufvud,» sade gamla fru Skau. «Var nu litet lugna, så skall jag berätta er några historier.» Det blef tyst i rummet och frun började:

«Folk berättar så mycket om tomtar och huldror och sådant der, men jag tror inte mycket på det. Jag har hvarken sett den ena eller den andra — nå, jag har då icke sett mycket i mitt lif heller — och jag tror det är bara prat; men gamla Stine der ute, hon säger att hon har sett tomten. Då jag gick och läste, tjenade hon hos mina föräldrar, och till dem kom hon från en skeppare, som hade slutat upp med att fara på sjön. Der var det så stilla och lugnt, de gingo aldrig bort till någon, och inte kom det någon till dem, och skepparen var aldrig längre än ned på bryggan. De gingo alltid tidigt till sängs, och det var en tomte der, sades det. Men så var det en gång, sade Stine, som köksan och jag sutto uppe en qväll i pigkammaren och skulle rusta och sy åt oss sjelfva, och det led till sängdags, för väktaren hade redan ropat tio. Det ville inte gå