Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/331

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
271
en qvällstund hos en storbonde.

tro, att Per Sannum inte var klokare; men efter du säger det, Kristen, måste jag väl tro det.»

«Ja, det kan du gerna göra,» svarade smeden, «för jag har hört’et af Ingebret Asmyrhaugen sjelf, som bar eldbranden och svängde den öfver hästen åt honom.»

«Han skulle väl ha tittat genom betslet, Berthe, skulle han inte ha gjort det?» frågade en af smågossarne.

«Jo, det skulle han,» svarade gamla Berthe, «för då hade han fått se hvem det var som höll hästen, och då hade han måst släppa. Det har jag hört af en, som förstod sig bättre på så’nt der än någon annan, det var en, som di kallade Hans Frimodig hemma i Halland. På andra orter kallade de honom Hans med lämporna, för han hade till ordspråk: allting ska’ ske med lämpor. Han vardt tagen af de underjordiska och hade varit hos dem i många år, och de ville ändtligen ha honom att ta deras dotter, som hängde efter honom jämt och samt. Men det ville han inte, och då det ringdes efter honom från många kyrkor, så tog di honom till sist och kastade ut honom från en hög bergstopp långt ut i bygden, som jag tror de kallade Hortekollen, och då tyckte han att han for rakt ut i fjorden. Från den tiden var han mindre vetande. Så kom han på socknen och gick från gård till gård och talade om många besynnerliga historier, men bäst han sätt, så skrattade han:

«Hi hi hi, Kari Karina, jag ser dig nog!» sa’ han, för huldrejäntan var alltjämt efter honom.