Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/334

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
274
en qvällstund hos en storbonde.

«Hur kan du veta det, Mari?» frågade gamla-mor. «Har du sett honom?»

«Sett honom? Jo, det har jag också gjort,» svarade Mari, «och det är säkert ändå.»

«Ack, tala om det, tala om det!» ropade småpojkarne.

«Ja, det kan jag väl göra,» svarade ladugårdspigan och började:

«Den tiden, då jag tjente hos kapten, sa’ drängpojken till mig en lördagsqväll:

«Du ä’ väl så snäll och ger hästarne i mitt ställe i qväll, Mari, så ska’ jag se’n göra dig någon tjenst igen.»

«Åh ja, » sa’ jag, «det kan jag väl göra,» för han skulle gå till sin jänta.

Då det led mot tiden att hästarne skulle ha qvällsfodret, så gaf jag först de två, och se’n tog jag ett fång hö och skulle ge kaptens häst, och han var alltid så fet och blank, att man riktigt kunde spegla sig i honom; men i det samma jag skulle gå in i spiltan, kom han fallande rakt ner öfver armarne på mig —»

«Hvem, hvem? Hästen?» frågade småpysarne.

«Åh nej, visst inte, det var tomten; jag blef så förskräckt att jag släpte höt der jag stod och skyndade mig ut igen det fortaste jag kunde. Och då Per kom hem, sa’ jag: «En gång har jag gifvit hästarne i ditt ställe, min käre Per, men sannerligen att det nå’nsin mera sker, och kaptens Brunte, han fick då inte ett höstrå,» sa’ jag och så talte jag om’et för honom.