med sömnaden och stoppningen, hvarje ögonblick kom Jon Blund, och rätt som det var, så nickade jag, och rätt som det var, så nickade hon, för vi hade varit tidigt uppe och tvättat på morgonen. Men bäst vi sutto, hörde vi ett förfärligt kolorum ute i köket och jag skrek: «Gud tröste och hjelpe oss, det är tomten,» och jag var så rädd, att jag inte tordes sätta en fot ut i köket. Köksan var allt haj hon också, men hon morskade upp sig, och då hon kom ut i köket, lågo alla tallrikarne på golfvet, men icke en enda af dem var sönder, och tomten stod i dörren med röd lufva på sig och skrattade så innerligen godt. Men nu hade hon hört, att tomten ibland lät narra sig att flytta, om man bad honom om det och sade, att det var lugnare för honom på ett annat ställe, och för öfrigt hade hon länge funderat på att spela honom ett spratt, sade hon, och derför sade hon till honom — hon darrade litet på rösten — att han skulle flytta öfver till kopparslagarens tvärt öfver gatan, der var det mera lugnt och stilla, ty der gingo de till sängs klockan nio om aftnarne. Det var nog också sant, sade hon till mig, men du vet nog, sade hon, att mästaren arbetar och är uppe med alla, både gesäller och lärpojkar, och hamrar och väsnas från klockan tre om morgonen hela dagen. Sedan den qvällen, sade hon, sågo vi inte mera till tomten hos skepparens. Men hos kopparslagarens trifdes han nog väl, fast de hamrade och bultade hela dagen, för det påstods, att hustrun satte upp gröt åt honom på vinden hvar torsdagsqväll, och då var det inte heller underligt att de blefvo rika, för tomten gick
