kolfven. «Derest ni nu inte packar er i väg, så ska’ jag» — svor han — «köra ut er, så ni inte ska’ veta om ni står på hufve’ eller bena.» Di satte af ut genom dörren och skrek och vråla’, så den ena for hufvudstupa öfver den andra, och han tyckte det såg alldeles ut som om en hop gråa garnnystan hade trillat ut genom dörren. Men då Jo hade satt ifrån sig bössan och gått bort te spiseln igen och skulle tända sin pipa, som hade slocknat, satt der en gammal man på spiselkanten med ett skägg så långt; han hade också en pipa och for fram och tillbaka med en brand liksom Jo sjelf och skulle tända på den; rätt som det var så slocknade den, så tände han på den igen, och det ville inte gå bättre.
«Än du då,» sa’ Jo, «hör du till samma byke, du med? Hvar ä’ du ifrån?»
«Jag bor inte långt borta,» svarade mannen, «och jag råder dej te att du passar dej och inte håller ett sådant bråk och oväsen hädanefter, annars gör jag dej te en fattig man.»
«Nå, hvar bor du då?» frågade Jo.
«Jag bor här ute under bastun, och hade inte vi varit der, så hade den nog strukit med för länge sedan, för du har eldat på hiskligt ibland; det har varit hett der, och den ä’ inte duktigare än att den faller öfverände, om jag pekar på den. Nu vet du det,» sa’ han, «och passa dej från i dag.»
Aldrig spelades der upp te dans mer; Jo gjorde sig af med sin fiol, och aldrig fick di honom te att röra vid någon annan från den dagen.» —
Under den sista delen af denna berättelse hade
