Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/346

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
284
en qvällstund hos en storbonde.

«Åh, dröj lite, far,» sade smeden i gycklande ton, «och låt smågossarne få vara här, så ska’ ni också få höra en liten stump; det är inte bra för er att läsa i lagboken ständigt och jämt.

Jag ska’ berätta er om en dragon, som blef gift med en huldra. Det vet jag ä’ sant, för jag har hört’et af gamla Berthe, och hon ä’ sjelf från den trakten, der det hände.»

Herrn i huset slog förargad igen dörren, och man hörde honom trampa uppför trappan.

«Nå ja, eftersom gubben inte vill höra på, så får jag väl tala om’et för er då,» sade smeden till smågossarne, öfver hvilka den farfaderliga myndigheten ej längre utöfvade någon makt, då smeden lofvade att tala om sagor.

«För många år sedan, började han, »bodde det ett gammalt välbergdt folk på en gård uppe i Halland. De hade en son, och han var dragon, och en stor vacker karl var han. På fjället hade de en säter, och den var inte som säterstugorna bruka vara, utan den var vacker och väl bygd, och det var både spiselmur och tak och fönster i den. Här låg di hela sommaren, men när di reste hem om hösten, hade timmerhuggare och skyttar och fiskare och sådana, som färdas i skogen vid den tiden, lagt märke till att huldrefolk flytta’ in der med sin boskap. Och med dem var det en jänta, som var så obegripligt vacker, att di aldrig hade sett hennes make.

Det hade sonen ofta hört tals om, och en höst, då di gaf sej hem från sätern, klädde han sej i full mundering, la’ dragonsadeln på dragonhästen med både